Livet Enligt Mig

Livet har slagit mej med ännu en käftsmäll och nu ger hela kroppen upp kampen mot att hålla sej borta från den där omtalade väggen. 

Jag rusar emot den, den kommer närmare och närmare och kan inte svänga av. Den här gången kommer jag springs rakt egendom den, komma runt och springa igenom den igen! 

Jag orkar inte mer, kroppen orkar inte mer, psyket orkar inte mer... 

Livet är så sjukt annorlunda nu, 3 barn... vad hände?! Hur ska jag klara av detta? Jag som inte ens klarar av mej själv? Hur ska jag klara av 3 barn? 

Barnen har världens bästa pappa, jag är inte ett dugg orolig för den biten. Han klarar detta "utan problem" (självklart kan det komma motgångar, men han kan ta sej igenom det på ett bra sätt). Jag däremot, jag känner mej så jävla otillräcklig. Otillräcklig som mamma, otillräcklig som person. Jag klarar bara av att rikta uppmärksamheten åt en sak i taget, vilket ofta slutar med att jag känner att jag inte klarar av att rikta den på nån i stället. Paniken och ångesten tar över istället, alla jävla tankar som jag inte kan styra över. Dom senaste två månaderna är det något som vaknat i mitt huvud igen, något som jag trodde att jag hade lyckats begrav långt ner. Jag har tänkt tankar som jag trodde var borta, som jag inte haft på 3 år. Tankar inte borde finnas hos nån, allra minst hos en förälder, och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Jag vet inte om som kommer försvinna av sej själv om jag försöker ignorera dom, eller om det kommer bli för mycket så jag ger vika för dom. Och det är så jävla läskigt att känna sej så svag. Speciellt för något som sitter i mitt eget huvud. Något som egentligen bara jag kan styra över, men som jag ändå inte har någon kontroll över. Det är så jävla läskigt att känna sej instängd i sej själv. För det är så det känns, som om jag står i mitt huvud och tittat på när någon annan styr. Nu har jag inte gjort något... än... så jag har inte helt tappat kontrollen, men tankarna finns där, och jag vet ju inte hur mycket kontroll jag har över mej själv längre. Jag försöker kontrollera allt, för att inte falla tillbaka. Men det gör i stället att jag faller snabbare, för när jag inte kan kontrollera exakt allt längre, så är det långt ner till nästa avsats. Minst lilla grej som händer gör att jag backar 20 steg bakåt och måste börja om igen. Detta gör att jag alltid är på helspänn och kan aldrig slappna av, för släpper jag på kontrollen så rasar allt. Allt som jag byggt upp hos mej själv i 3 år, all det rasar. Och eftersom att många tankar har kommit tillbaka så är det redan på väg att rasa. Och jag vet inte hur jag ska göra för att stoppa det. 

Jag vill så mycket, vill förändra så mycket med mej själv, men klarar inte av att göra det. Orken finns inte, ångesten tar över. Önskar att det fanns Quick fix för allt, men det gör det inte. Vill bara dra täcket över huvudet och glömma att jag existerar, för det vore så mycket lättare för alla andra då. Slippa tänka på mej och slippa försöka bära mej och hålla mej ovanför ytan. För mes allt detta, när jag faller, så drar jag med mej så många i fallet. Det vore så mycket lättare om dom slapp det, om det bara kunde vara jag som föll, själv. Eller det bästa vore ju så klart att inte falla alls, men fallet är oundvikligt och det är bara en tidsfråga innan det sker. För när alla demoner kommer fram från skuggan och tar sej upp till yta, då är det för att hämta mej. För att ta med mej till mörkret, till botten. För det är ju där jag hör hemma, jag har ju bara smitit upp till ytan för att få en glimt av vad som kunde ha varit, om jag inte släppt in demonerna. Nu släppte jag in dom, en dag för länge sen, och dom kommer alltid vara med mej nu. Och vad jag än försöker intala mej själv om, så kommer dom alltid att styra mitt liv. Jag kommer alltid att stå där i mitt huvud och titta på, titta på när någon annan styr mitt liv. 

Livet liksom slog igen dörren i ansiktet på mej. Nu står jag här och vet inte riktigt vem jag är, eller vad jag är för den delen. Helt plötsligt har jag 3 barn och ska försöka leka vuxen, fast jag inte har en aning om hur man gör. Hur är man en bra mamma? Hur är man en bra sambo? Hur är man en bra förebild? Hur är man helt enkelt bra? Och hur är man bra nog? 

Jag räcker inte till, kan inte fokusera. Det är som att titta i en kamera som inte hittar fokus, allt är blurigt. 

Hur hittar man tillbaka? Tillbaka till sej själv? Eller vem försöker jag lura egentligen, jag har aldrig varit mej själv. Jag vet ju inte vem jag är! Det är svårt det där med identiteter och alla fack som man ska passa in i. Jag har aldrig passat in, jag passar fortfarande inte in. Håller liksom inte formen för mallarna. Rinner utanför. Skapar problem, mest för mej själv. Försöker ändå passa in, men det slutar alltid med att jag är mer förvirrad än jag var när jag började. Och där står jag nu, efter att försökt hitta mej själv i alla nya roller som det innebär att vara vuxen och förälder, mer förvirrad än någonsin. Utan fokus och utan tidsuppfattning. Hur går jag vidare från det här? Hur hittar jag ut från detta? 

Du har många namn: ångest, oro, rädsla, dåligt samvete. Listan på dina namn kan säkert göras ännu längre oxå. 

Att bli mamma är en rejäl omställning, att ha ett annat liv att tänka på. Tänk om jag gjort sådär ist, tänk om jag inte gör rätt, tänk om han går sönder, tänk om jag gör på fel sätt, varför känner jag såhär, varför känner jag inte såhär, är jag en dålig mamma, jag är nog en dålig mamma, jag är definitivt en dålig mamma. Är jag en dålig flickvän, får O göra för mycket, får han för mycket ansvar, han har ju ett jobb oxå, mitt jobb är ju att vara mamma då kan ju inte han komma och ta över det, det är ju mitt iobb. Men jag klara ju inte av det, gör jag fel nu, vad är egentligen rätt, hur gör man. Hur överlever jag detta, hur gör jag för att inte lägga över allt på O. Hur ska jag klara av allt ansvar. Varför är jag inte klar med skolan, jag har ju inget jobb att gå tillbaka till. När ska jag kunna vara mej själv, vem är jag? 

Tankarna som snurrar är många, frågorna är många. Allt går på dubbel fart oxå, så jag hinner inte riktigt med. När O kommer hem från jobbet är jag själv helt slut, även om vi inte gjort lått speciellt på hela dagen så är jag ändå helt utmattad. Så får jag dåligt samvete för att jag är så trött och itmattad. O har ju jobbat hela dagen, jag har ju bara varit hemma med L och inte gjort nått. Jag borde ju inte vara trött. Men psykiskt så är jag ändå helt slut. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen... 

Jag går på samtal vare-varannan vecka. L brukar få följa med, men han sover oftast. Hon jag pratar med är underbar, hon försöker få mej att inse att jag ställer för höga krav på mej själv. Men de vet jag ju redan att jag gör, för jag har inget att komma med om det inte är perfekt. Det är ju de jag alltid fått höra. eller inte perfekt, men jag kunde alltid göra bättre. Dom sa alltid de, dom som bedömde mej, dömde mej. Jag hade gjort okej, men jag kunde ju göra bättre. " NÄ!! KUNDE JAG DE HADE JAG VÄK FÖR FAAN GJORT BÄTTRE" när ska folk förstå? När ska JAG förstå? När ska jag förstå att jag gör mitt bästa och att det FAKTISKT är bra nog. Det är svårt när du står där bakom mej och konstant säger åt mej att det jag gjort inte är bra nog... 

För ca 6 månader sen slängde jag de sista rakbladen jag hade, för ungefär ett år sen var sista gången jag använde dom. Det var ett väldigt stort steg för mej att slänga dom, även om jag inte hade en tanke på att använda dom. Med åren har jag ju ändå använt dom mindre och mindre, men det har alltid funnits någon slags trygghet i att ha dom liggandes där. Känslan av att veta att dom finns om jag skulle behöva dom. 

Jag minns inte riktigt hur, eller varför, det började. Men jag tror att jag var i 12-13 års ålder. Det var inget som va direkt vanligt runt om mej, så jag vet inte hur jag egentligen fick idén till att ens försöka göra det. Men under åren har det förekommit många olika självdestruktiva handlingar, några som funkat för stunden och några som följt med mej sen början. Rakbladen är något som följt med mej sedan första stund, tillsammans med kontrollbehovet över vikten. De där med vikten har aldrig riktigt funkat för mej, jag försökte gå ner i vikt hela tiden. Men gick bara upp ändå. Nu försöker jag att sluta tänka på det så mycket, för jag är så rädd att falla tillbaka till allt. För när jag misslyckades med alla försök, då kom rakbladen fram. 

Dom kom fram varje gång jag kände att jag hade misslyckats med något, vilket var väldigt ofta under tonårsperioden. Jag kände att allt jag gjorde var ett misslyckande då. Fick inte tillräckliga betyg, var inte snäll nog, var inte dålig nog, var inte snygg nog men inte heller ful nog. Basa en medelmåtta på allt och ganska osynlig bland mängden. Jag luckan föll mellan stolarna oavsett vad det handlade om. Och det fanns ingen som egentligen visade att dom brydde sej om mej, så jag sökte bekräftelsen på annat håll. Vilket ändå bara ledde till ännu mer ångest. Men det var bekräftelse för stunden och det dög för tillfället. Men sen kom jag tillbaka till verkligheten en stund och insåg ännu en gång att det var ett misslyckande. 

Så här i efterhand vet jag att det var det bästa som kunde hända, för den människan gjorde inget gott för mej. Det jag fick ut av den relationen var bara skit och en krossad verklighet. Vilket har gjort att jag kom ut mycket starkare än jag någonsin varit. Efter den relationen hade jag mycket att laga med mej själv. Jag gick igenom hårdare tester än jag någonsin gjort i hela mitt liv, bland annat en abort. Det är det svåraste beslutet jag någonsin tagit, och det värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mej så fruktansvärt ensam, även om jag hade människor runt mej som sa att dom brydde sej. Så var det inget jag kände av just då. Jag kände mej som om jag var ensammast i världen, och det värsta var att jag inte kunde ta till rakbladen. Dom låg nerpackade i mitt flyttlass och jag bodde hemma hos pappa över sommaren. Jag kunde inte falla tillbaka medan jag var där. Så jag började kontrollera maten i stället. Inte så mycket, för det fick inte märkas. Men det funkade och jag började tappa vikt igen. 

Sen flyttade jag tillbaka till Norrköping, jag hade ju ändå två år kvar i skolan. Tappade kontrollen över vikten, men hade ju trotts allt rakbladen kvar. Var ensam igen, försökte mätta ensamheten. Men det gav mej bara mer ångest. Vissa stunder kändes det som om mitt liv var slut, trotts att jag försökte umgås med folk så mycket jag kunde. Men jag var ändå så fruktansvärt ensam, för ingen förstod mej. 

En dag började jag skriva med en människa på internet, och som vanligt så fattade jag tycke för denna människa på en gång. Jag har ganska lätt för att slänga mej in i relationer bara för att den människa tycker om mej. Men de var annorlunda nu. Jag visste inte vad han tyckte om mej egentligen, han var ganska svår att läsa av. Vi pratade med varandra i några veckor innan vi bestämde oss för att ses. Efter mötet var jag ännu mer förvirrad, nu fattade jag inte alls vad han ville. Detta var en väldigt främmande känsla för mej, för jag har alltid innan haft en aning om vad människan velat. Och jag har väldigt ofta varit den som styr i vilken riktning det ska gå. Men nu hade jag fallit för någon som jag inte hade någon aning alls om vad han ville eller hur han kände. Det är nog en av de läskigaste sakerna jag varit med om känslomässigt. Vi sågs några gånger till och jag var livrädd för alla känslor som uppstod. 

En dag i slutet av maj förra året, fick jag ett sms av honom där han konstaterade att vi var ett par. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Det var nog första gången på väldigt länge som jag faktiskt, på riktigt, var lycklig. Livrädd, men lycklig. Jag var livrädd för att jag skulle skrämma bort honom, han visste ju väldigt mycket om mej redan. Men han visste inte allt. Jag var också livrädd för att visa exakt vem jag var och lägga alla kort på bordet. Men bestämde mej ganska fort att om han inte klara av hela mej, så ska han inte vara med mej. Jag bestämde mej för att ta den största risken någonsin och faktiskt lita på en människa fullt ut och bara vara mej själv. Inte censurera nått av mej själv. 

Vi sågs inte så mycket under sommaren, då vi jobbade hela tiden. Men när hösten kom sågs vi hela tiden. Vid ett tillfälle under hösten, om jag inge minns helt fel, så blev ångesten för stor och jag ramlade tillbaka till rakbladen igen. Jag försökte dölja det för honom, för jag vågade inte riktigt visa att den delen av mej fortfarande fanns kvar. Men jag dolde det inte så bra, vilket jag tror var medvetet av mej ändå, och han upptäckte vad som hade hänt. Det blev en lång natt. Många tårar, många frågetecken. Mycket besvikelse från båda håll. Men det var det bästa som kunde hända oss också. För den natten var vi närmare varandra än jag någonsin varit någon annan. Och jag insåg att det inte finns något med mej som kan skrämma bort honom bara jag förklarar vad som händer. 

Jag tror att det var den dagen som jag insåg att han är den jag letat efter i hela mitt liv, han är den som det är meningen med. Han är liksom meningen med allt. Och hade jag inte gått igenom allt jag gjort innan så hade jag aldrig träffat honom. Han är den som fått mej att vara trygg mej en annan människa, och ännu viktigare, med mej själv. Efter den dagen har jag inte skadat mej mer, inte med något av mina destruktiva beteenden. Och när vi sedan flyttade i hop i mars i år, då slängde jag mina sista spår av det beteendet. 

Självklart finns det dagar då allt känns skit och när ångesten kommer fram och jag bryter ihop. Och jag tror inte jag är "frisk" än, om jag någonsin kan bli det. Och vissa dagar saknar jag rakbladen, men jag har min klippa vid min sida. Och han betyder så mycket mer än vad rakbladen någonsin gjort. Han är min bästa vän, sambo, fästman och snart pappa till vårt första barn. Och jag har aldrig någonsin känt mej mer säker på något i mitt liv än detta. Vad som än händer i framtiden, så vet jag att han är det bästa som hänt mej. Att träffa honom har varit en otrolig vändpunkt i mitt liv och han är verkligen hela min värld! 

Älskling, du är det bästa som finns och jag önskar att det fanns ord som kunde beskriva hur mycket du betyder för mej och hur mycket jag älskar dej! Ingen kan göra mej så lycklig som du gör mej! 

Jag har aldrig känt mej så ensam i något i hela mitt liv, känns som om ingen förstår mej. Inte ens någon som är eller har varit gravid. 

Min graviditet har varit näst intil problemfri, fram till nu. När jag helt plötsligt fått graviddiabetes. Detta är en väldigt jobbig grej för mej, inte bara för att jag är otroligt nålrädd, utan för att jag också är sockerberoende. Att utesluta socker helt ur min kost är väldigt påfrestande både fysisk och psykiskt. Och det påverkar även min gamla inställning till mat. För just nu har jag blodsockret att hålla kolla på, vilket i mitt huvud innebär att jag är tjock och måste gå ner i vikt. Men jag kan inte gå ner för mycket, för bebis måste få sin näring. 

Att ha ett förflutet med ätstörningar och drabbas av diabetes är väldigt svårt för mej. Jag utesluter det jag tycker om att äta, får abstinens och blir grinig. Och jag är konstant hungrig, men kan inte äta när jag vill. Vilket gör att kontrollbehovet kickar in, jag måste hålla nere sockret på en så låg nivå som möjligt. Det som gör det extra jobbigt är att jag försökt mej på denna typen av kost flera gånger tidigare, men de brukar alltid sluta med perioder av hetsätning i stället. Vilket gör att jag blir ännu mer frustrerad i nuläget, eftersom jag verkligen inte kan göra så för att det riskerar bebis hälsa. Jag har någon annan än mej själv att tänka på nu, och det blir jobbigt i denna situation. 

Allt detta gör att jag blir på dåligt humör. Och den konstanta hungern och tröttheten gör att jag alltid är grinig och irriterad, vilket går ut över O. Han får stå ut med extremt mycket just nu och jag får så dåligt samvete för att jag utsätter någon jag älskar för något jag lovat mej själv att aldrig göra. Jag klagar och är sur och grinig hela tiden, och tycker att han ska kunna läsa mina tankar. Trotts att jag vet att jag varken vill vara eller är den personen  egentligen. 

Denna period är otroligt frustrerande och jobbig, och jag hoppas att det går över snart. Men jag ska i alla falla få komma till en dietist om några dagar, som förhoppningsvis kan hjälpa mej med vad jag ska äta. Och om en vecka ska vi få se underverket i magen igen. Och när jag tänker på det, så vet jag att allt är värt det i slutändan. Även om det känns fruktansvärt just nu. 

Det finns ingen återvändo för mej nu, jag har lämnat gamla metoder och tankar bakom mej och tänker inte låta dom komma tillbaka. Jag lämnar demonerna längst upp i vattentornet. 

Självklart kommer det fortfarande finnas dagar då jag är sjukt nere och kommer skriva väldigt deppiga inlägg för stötfångare bort massa tankar. Men mitt liv har tagit en annan väg nu, och jag börjar en resa mot nya, bättre och ljusare tider nu. För vi har en framtid som väntar och jag längtar så för att ta reda på vad som finns i den. Jag har en underbar person vid min sida, som jag vågar släppa in i mitt liv, som jag bågar dela alla tankar med. Även om han tycker att dom är läskiga eller bara helt fel ibland, så accepterar han att det är jag. Att jag är sån, en sån som tänker för mycket och för länge på saker. En sån som behöver göra på sitt sätt ibland för att må bra.  

Men det bästa med honom är att han bildar en mur runt mej, så hur mycket demonerna än river och sliter så kommer dom inte åt mej. Och nu vågar dom sej knappt fram längre. Deras klor kan inte längre skada mej. Och dom kan definitivt inte skada honom.

Jag är lycklig! Jag är lycklig på riktigt! Även när jag haren dålig dag eller till och med ångest, även då är jag lycklig! 

Älskling! Du är det bästa som hänt mej, vi har en lång resa framför oss och jag är så sjukt lycklig över att det är just dej som jag gör denna resa med. Du står vid min sida oavsett hur jag mår eller hur jag agerar. Du stöttar mej när jag behöver luftats och står bredvid när jag kan gå själv! Jag är så lycklig över att det är just dej jag bor med nu! Att det är de jag ska dela min framtid med. Jag ser fram emot alla våra stunder, dom bråk vi ska ha. Dom lyckliga stunderna och bara dom vanliga vardagarna. Jag ser fram emot allt med dej! Jag älskar dej mest av allt i hela världen! Och du får mej att må bra. Det finns alltid en del av mej som mår bra med dej! 

In my head! 

Du är inte bra nog, du är värdelös.

Orden ekar i mitt huvud flera gånger om dagen, jag släpper inte ut dom. Dom får fortsätta eka där inne, för en del av mej tror på dom. Jag är värdelös, så varför ska jag ens kliva upp på morgonen. Jag är inte bra nog, så varför ska jag anstränga mej?

Dom där orden som ekat i mitt huvud så länge jag kan minnas, och som jag inte vet hur jag ska bli av med. Jag vet hur jag kan få som att försvinna för stunden, och jag känner ibland att jag håller på att tappa kontrollen igen. Men jag ska klara det, jag har bara tappat kontrollen ett fåtal gånger detta år. Kanske tre eller fyra gånger på hela året, jag får inte misslyckas nu. Så mycket kontroll har jag inte haft sen jag var runt 11 år tror jag. Men jag känner att jag går sönder innut i istället, när jag inte har någon möjlighet att släppa ut allt. Jag vågar inte längre vända mej till vården, jag är rädd för ännu ett bakslag. Och O ska inte behöva ta alla smällar, de är inte rättvist.

 

Jag har vissa dagar, dagar då jag inte kan ta mej ur sängen. Dessa dagar börjar komma ganska ofta nu. Jag vill inte ha det så, jag orkar inte ha det så. Ångesten tar över mitt liv ännu en gång, minsta motstånd och jag faller. Orkar knappt resa mej igen, men de är väl den tiden på året. Dom brukar säga det i allafall. Även om jag tycker att det händer hela året, så ja, de kanske händer mer när det är höst och vinter. De är ju ändå då mörkret segrar över ljuset och demonerna får mer spelrum. 

 

Den värsta kännslan är ändå att inte känna sej som sej själv, att inte känna igen spegelbilden. Att vara kvar i tonårens identitetskris och dras emellan de olika sidor som finns inom mej, att känna sej fången i en kropp som inte tillhör en. Men ändå känna att den är helt rätt. Hur reder man ut alla tankar som ligger där inne som en kabelhärva? Hur får man rätsida på en vardag som så länge varit på avigan?

 

De är egentligen mycket bra som händer i mitt liv just nu, så varför kan jag inte vara superglad och överlycklig över det då? Missförstå mej inte, jag är sjukt lycklig i det livet jag har just nu. Men den där jävla ångesten ligger ju kvar, och den hoppar fram och förstör när jag blir "för gad". Jag borde vara lyckligast i världen över att ha fått en lägenhet och att jag ska flytta ihop med människan som jag älskar mest av allt på denna jord, han som jag inte skulle klara av att vara utan för att han betyder så fruktansvärt mycket. Jag borde vara glad över att jag ska ta examen till sommaren och då ha avslutat program nummer två på universitetet. Jag menar, hur kan jag tro att jag är värdelös och inte betyder nått, när jag har massa människor i mitt liv som älskar mej? När jag snart har avslutat ännu ett program på universitet, och där med har examen inom två olika yrken? Hur kan det fortfarande eka i huvudet? Hur kan jag fortfarande tillåta att demonerna jagar mej? Hur kan jag vara så svag, efter allt jag byggt upp?

 

Jag känner fortfarande abstinensen efter något som lättar på trycket och gör att jag kan vara fri, om vara för några sekunder. Jag känner fortfarande trycket som kommer inifrån, som om blodådrorna är på väg att spricka. Jag känner hur det värker i händerna, hur händerna saknar känslan av att släppa på kontrollen. Hur hela kroppen saknar kännslan av att slappna av och få vara i berusningen som uppstår när allt får sväva fritt. Jag kämpar mot detta varje dag, vilket resulterar i att jag inte kan släppa på nått ibland. Jag stänger in allt och låter de vara gömt. Men ibland blir det för mycket och rinner över, då går jag sönder och bryter ihop. Men tyvärr är inte tårarna tillräckliga för att släppa ut allt som gömmer sej, så det blir alltid delar kvar. Dom där delarna ligger där och trycker på, så allt börjar om från början igen. De spelar ingen roll hur många gånger jag bryter ihop, de är ändå inte tillräckligt.

 

Går det att ta bort dom där demonerna? Och hur gör man det i så fall?

Det är nu, nu som mitt liv börjar. Börjar på riktigt. Jag kommer fortfarande att slåss mot demonerna i mörkret. Jag kommer fortfarande att behöva kämpa bara för att bli nertryckt igen, dragen mot botten, släpas på marken av min egen spegelbild. Mina demoner och hjärnspöken kommer alltid att finnas, dom kommer göra allt för att krossa mej. Som dom gjort så många gånger förut. 

 

Men för första gången på väldigt länge, orkar jag kämpa emot. Jag orkar få huvudet ovanför ytan, jag orkar stå emot vinden och slipper vingla på kanten. Jag är skyldig detta till alla som står mej nära och funnits kvar när kraften gått och gömt sej, men mest av allt är jag skyldig mej själv detta och jag förtjänar det. 

 

Det är många år sen jag insåg att jag var sjuk. Och ni andra som finns för mej, ni måste oxå inse att jag faktiskt lider av en sjukdom. Det är ingen tonårsperiod som går över. Mina demoner och mina spöken kommer alltid att finnas med mej, dom är en del av mej. 

 

Kärleken har hittat mej, och jag har hittat kärleken! Jag har varit kär förut, men det var inte kärlek. Man kan vara kär utan att det är kärlek. Men nu är det kärlek och allt vad det innebär. Han finns vid min sida när jag är glad, men han finns oxå när jag är ledsen. Han ställer inga krav på att jag ska bli frisk, han finns och stöttar mej när sjukdomen tar över. Han ger inga löften om att bota mej, bara löften om att stötta. 

 

Jag har blivit sårad så långa gånger, men även varit den som sårat. Det går inte att gå igenom livet och tro att man aldrig ska bli sårad, och att man aldrig sårat någon. Jag har varit rädd för att bli sårad igen, för jag vet hur ont det gör. Men jag har insett att det är lönlöst att vara rädd för det. Jag satsar allt, lägger över hela mitt hjärta i min pojkväns händer. Det är upp till honom om han vill vårda det eller slänga det på marken. Men även jag har de valen med hans hjärta. 

 

"Vi tar den kärlek vi tror att vi förtjänar" 

Jag förtjänar att må bra, efter alla år med misär är det min tur att må bra! Jag är mer kräsen nu när det handlar om vilka som får komma mej nära, vilka jag släpper in i mitt hjärta. Jag släpper bara in dom som verkligen förtjänar det. Annars kommer jag gå sönder igen. 

 

Jag är på väg in i vuxenlivet på riktigt, jag lämnar den lilla osäkra flicka  bakom mej. Eller åtminstone det mesta av henne! 2014 är mitt år, mer än halva året har gått och allt har bara blivit bättre. Det kommer gå i vågor, men jag vet att jag är på väg upp för att äntligen stå på egna ben, med stöd av fina och underbara människor. Jag kommer falla igen, jag kommer skriva ut min ångest och jag kommer kämpa mot vinden där uppe på klippkanten, så kommer det alltid att vara. Men jag kommer kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan nu! För jag är lycklig, och det är det som räknas! 

 

Att vara kär är lite som att åka en känslokarusell, allt snurrar och jag blir en aning yr och vinglig. Det är lite läskigt samtidigt som det pirrar i magen av välbehag. Jag tycker att tiden flyger fram, allt går fort, jag blir orolig för att det går för fort. Att det ska spåra ur, samtidigt som jag litar på att det är säkert. Och jag hoppas att slutet inte är bakom nästa kurva. 

Det är så mycket tankar, så mycket känslor, så många ord. Allt vill komma ut på en gång, men jag kommer på mej själv då och då med att hålla tillbaka. Jag vill inte visa exakt allt, jag vill inte blotta hela min själ. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Jag skulle kunna bli krossad totalt! Men de är ju inte som att jag aldrig blivit det förut. Jag menar, det går ju över till slut ändå. Så varför vågar jag inte släppa ut allt? Vad är jag egentligen rädd för? Jag är rädd för den där kurvan, den som kommer precis innan slutet på alla berg- och dalbanor. Den är jag rädd för. Men vad är egentligen så farligt med det? Det är ju bara att köpa en ny biljett och fortsätta åka, och om det visar sej att det inte var kul så är det väl bara att välja en ny karusell? Men nej, inte denna gång. Denna gång är allt annorlunda, denna gång vill jag att allt ska vara perfekt hela vägen. Men å andra sidan kan inget vara perfekt. 

Men du är perfekt för mej, precis som du är! Jag är, för först gången på väldigt länge, lycklig! På riktigt lycklig! Även när jag har mina djupa dalar så känner jag lyckan igenom allt. Jag kan vara precis den jag är, även om jag inte vågar släppa ut exakt allt. Men jag vet att jag kan det, när jag är redo! Eller när jag känner att du är redo kanske är ett bättre sätt att utrycka det på. 

Känslan som uppstår när jag står där på kanten och slits mellan viljan att bara ge upp och vilja att fortsätta kämpa.  

Jag står där med ena foten utanför kanten och tänker hur lätt de skulle vara att bara ta steget, att bara falla. Menade den andra foten är på stadig mark och inte vill lyfta. 

Jag är så kluven, de känns åter igen som att de verkligen är tre personer som bor i mej, den ena vill släppa taget och bara hoppa. Vill aldrig mer se denna värld, den ena vill göra allt för att kämpa och är fast besluten om att lyckas och den ena bara står där och slita mellan två sjukt starka viljor. 

Jag känner mej inte hemma, inte välkommen i min egen kropp. Platsar inte här, är galen men sansad på samma gång. Allt detta krockar i mitt huvud och jag vet inte var jag ska ta vägen, hur jag ska få ut allt. 

Ibland ser jag tillbaka på allt som hänt i mitt liv och tänker att jag är stark som klarat mej ända hit, att jag inte borde finnas här egentligen, men att jag lyckats ändå. Men sen kommer dagar som denna. då jag inser att jag egentligen inte alls är stark, att jag bara skjuter upp allt och hittar andra dåliga sätt att hantera ångesten på. 

Dåliga sätt att dämpa ångest på har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas egentligen, dom byts ut med jämna mellanrum men det finns ett sätt som alltid kommer tillbaka i tanken. Det sämsta, som alltid kommer att påminna mej. 

Jag vill inget annat än att lätta på trycket, men samtidigt så vet jag att vad jag än gör så blir följderna bara ännu mer ångest. 

Jag vet inte vad jag ska ta mej till eller var jag ska ta vägen. 

Jag reser mej alltid efter alla fall, jag vet det. Men vissa stunder önskar jag att jag inte hade varken vilja eller styrkan till att resa mej igen. Och jag undrar egentligen varför jag alltid reser mej. Varje fall sliter sönder mej mer och mer, det blir svårare och svårare att resa sej, men ändå ska jag envisas med att göra det. Och det är nog enbart envisheten som gjort att jag överlevt så länge. Men efter varje fall vill jag också bara ge upp, inte vara stark, inte vara smart, inte vara nått eller nån alls. 

Jag vill vara liten, så liten att när man faller så finns det någon som plockar upp mej från marken och ser till att det inte gör ont längre. Men det var väldigt länge sen det fanns någon så  i mitt liv. Det är sjukt många år sedan jag fick lära mej att jag måste resa mej själv, för det finns ingen som plockar upp mej ändå. 

De finns folk efter vägen som sträcker ut armarna, men så fort jag nuddar deras fingrar för att gripa tag om händerna så faller jag ännu längre. Jag önskar att det fanns någon på botten som kunde fånga mej när jag faller, nån som kunde dämpa fallet. På riktigt, men de är bara jag där och jag får skylla mej själv som känner så här. Att jag tillåter mej själv att falla, att jag inte orkar hela vägen fram. 

Hur gör man för att slippa stå där på kanten och överväga fallet? Hur gör man för att slippa känna sej så kluven? Hur gör man för att veta vem man är? Eller var man hör hemma? Hur gör man för att slippa ångesten? 

Känslan av att ha en axel att gråta mot om det behövs, det är obeskrivligt. När hela kroppen bränner av känslor som inte går att kontrollera. När kroppen säger ifrån, men jag orkar ändå. När huvudet snurrar, men bara av bra saker. När det är den där perioden då allt bara är som en berusning av bubblande känslor. När lyckoruset finns i varje tanke, varje känsla, varje steg, varje andetag. 

När din doft finns kvar i täcket efter natten och jag kan inte sluta lukta på det. När du håller om mej och omvärlden slutar existera. När allt annat känns meningslöst och överflödigt, när jag känner mej fnittrigt som en nykär trettonåring. Känslan av att allt bara kan bli bättre nu. Hoppet om att de här aldrig kan bli fel. 

Alla känslor snurrar, mitt hjärta slår dubbla slag. Andningen är ojämn och det kittlar i magen. Omvärlden existerar inte längre. Alla färger är ljusa och klara. 

Du sätter ett leende på mina läppar bara genom att finnas i min tanke och du får allt annat att kännas meningslöst. 

Jag trodde att allt var hopplöst, att jag aldrig skulle känna såhär igen. Att allt var förlorat. Men hoppet kommer tillbaka sakta men säkert. 

Jag är lite besatt och en smula beroende, och jag hoppas att det inte kommer i vägen och förstör allt. 

Just nu är allt lite dimmigt och jag lever på berusningen, ruset som alla känslor ger. 

Jag tror att detta kan vara det som kallas för kärlek.... Eller i alla fall förälskelse? 

Jag hatar hur du sätter dej i mitt huvud då och då.

Jag kan inte få dej att försvinna, hur mycket jag än vill.

Jag hatar att jag tillåter att fortsätta förstöra trotts att du är borta.

 

Varför hänger jag upp mej på saker som jag borde släppa? Det är mycket mer som jag borde släppa, men just nu är det detta som stör mej. Du stör mej. Varför är du inte borta, varför får du fortsätta förstöra? Fast frågan som borde ställas är varför började du förstöra från början?

 

Jag skulle kunna bedömma dej enligt mina skalor, din diagnos skulle chocka många.

Jag är själv chockad över att det tog sån tid för mej att lisa ut det, jag brukar vara bra på sånt.

Men du va väl bara bra på att göma dej själv, du sa ju själv att du var bäst på att ljuga.

Men det fanns någon som såg igenom lögnerna, och jag borde ha lyssnat på henne från början. 

Varför var jag så dum? Varför är jag så dum? Varför försvinner du inte? Och varför finns det ingen som egentligen kan svara på allt de här!?!?

 

Jag blir tokig!