Den där konstiga känslan som uppstår, nått står inte rätt till. Nått är fel med staden, de lixom hänger i luften. Känslan av att jag kanske möter dej när som hellst, fast du inte längre existerar. Men känslan slår aldrig fel och jag tror att du stryker omkring i skuggorna nu!
Alla hjärtans dag! Blandade känslor om gårdagen... De är ju inte det roligaste som finns att bli dumpad på alla hjärtans dag, men det blev jag :/ jag är ledsen över att det inte funkade då F verkligen är en jättehärlig kille. Men finns inte känslorna så är set inte så mycket att göra åt. Jag ska försöka ta mej igenom dagen utan att gråta sönder, för vi har sittning i kväll. Vi får väl se hur det går. Men jag vill göra allt för att inte vara ensam hemma just nu, för jag hatar mitt rum. De känns som om väggarna är bygga av ångest och dom rör sej närmare och närmare mitte varje dag.
Jag behöver en paus från allt det här nu.. Från skolan och allt lixom. Och jag behöver en plats som jag kan kalla hemma för min egen skull. Men jag känner mej inte hemma nån stans, de känns inte som att det finns nån enda plats som jag kan säga att "här, här är jag hemma!"
Jag är så jävla less på mitt liv, jag är så less på att känna att allt bara är meningslöst. Jag är så less på att gå runt och känna mej tom. Jag är less på allt!
Ångesten kryper fram igen. Jag kan inte sova, men är för trött för att vara vaken. Motivationen till skolan finns knappt alls. Vissa dagar klarar jag inte av att gå ur sängen, får hjärtklappning och svårt att andas bara av att tänka på att det finns saker jag måste göra. Vissa dagar tvingar jag mej iväg till skolan trotts hjärtklappning, andningssvårigheter och illamående. För jag vet att de bara sitter i mitt huvud.
Jag vill inte vistas bland folk, bara tanken på det ger mej panik. Men klarar inte av att vara själv heller. Jag är så nära att släppa taget och lätta på trycket, men jag får inte. Måste ha kontroll! Måste få kontroll över allt, har tappat alldeles för mycket av det. Måste ta mej samman och återfå kontrollen. Utan kontroll får jag panik och allt blir fel. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag behöver komma bort och rensa skallen.. Långt bort, men det finns ingen möjlighet för det just nu :/
Jag vet inte vad jag ska ta mej till ibland, jag måste få ett slut på detta! Men vart vänder jag mej för det? Efter alla avslag så orkar jag inte vända mej nånstans längre. Och dom där gamla metoderna känns läskigt nära och bra just nu... Jag är lite rädd för mej själv just nu
Livet börjar väl ordna upp sig någorlunda i alla fall. Jag är kär, relativt lycklig för tillfället och har en väldigt fin pojkvän. Jag har mina hjärnspöken som ställer till det lite, men jag försöker ordna upp det. Jag utsätter F för dom lite för mycket. Men jag har börjat förklara vad det beror på, och jag tror han börjar förstå. Jag måste bara se till att jag kan prata om det. Jag blir frutrerad när jag inte kan prata om vad som pågår i mitt huvud, men i söndags tog jag mod till mig och ringde honom. Berättade mycket över telefon. Han var fortfarande less, men relativt förstående. Jag berättade även lite mer i går när vi sågs och jag hoppas att han klarar av att höra det jag har att säga ibland. Men framför allt så hoppas jag att jag klarar av att berätta och att jag klarar av att göra det utan att ställa till med massa scener.
Ångesten kommer och går som förr, men jag ska eventuellt börja med medicin för det nu. Ska prova utan i någon månad till för att se om humöret går til sig lite. Om inte så börjar jag med medicinering och hoppas att det kan få mitt humör att vara lite jämnare i alla fall.
Skolan går lika som tidigare, jag är less som fan och känner mej dum i huvudet för att jag inte förstår vad det är jag ska skriva. Men på tisdag börjar nästa kurs och jag hoppas det går bättre då. Kompletteringarna lägger sig just nu på hög, men jag hoppas att jag får ork att ta tag i det snart.
Så kort sagt, livet rullar på. Och det känns som om jag är på väg upp igen. Sakta men säkert.
Det finns i alla fall lite ljus i mitt liv. En speciell människa som alltid får mej på bättre humör när vi pratar eller ses. Tyvärr så är jag lite skadad, vilket gör att jag tänker för mycket och nojjar. Alla dessa tankar och all ångest försvinner dock när vi ses. Men jag är rädd, fruktansvärt rädd för att bli lämnad. Rädd för att åter igen bli krossad. Rädd för att åter igen slå i botten.
Jag börjar dock få upp hoppet om att detta kan sluta bra, de går i vågor. Men hoppet finns där.
Allt rasar. Hela världen rasar. Eller hela min värld rasar i allafall. Men vem bryr sej. Jag är omgiven av människor, men känner mej ensammast i världen. För de är ändå ingen som bryr sej. Dom frågar hur jag mår. Inte så bra svarar jag. Okej, krya på dej svarar dom... Som om de vore förkylning som gjorde att jag inte mår bra... Men att jag bryter ihop i ångestattacker var och varannan kväll, de är det ingen som bryr sej om. Men å andra sidan, varför skulle dom. Varför skulle ni?
Snart är det jul och jag ska åka hemhem. Vilket egentligen inte är något jag ser fram emot. Och varför skulle jag? Varför skulle jag se fram emot att åka till en stad där jag egentligen i te känner nån och där det ändå bara är massa drama? Och det är samma sak där, ingen som bryr sej. Samma svar får jag där ifrån.
Jag vill bara hitta hem, hitta den platsen där jag känner att jag kan vara jag och att folk tycker om mej för den personen. Men jag tror inte på att den platsen finns.
Hela hösten har varit fylld med ångest. Eller egentligen så har hela året varit fyllt med ångest, så kort sagt har detta varit det sämsta året på väldigt länge. Jag hoppas att nästa år blir bättre och att jag går stark ur detta år, men fan vad allt känns så jävla hopplöst just nu. Jag klarar inte av skolan, jag klarar inte av vardagen. Jag klarar inte av ett skit och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mej sjukt bortglömd av alla just nu, även om de kanske är jag som tagit avstånd från vissa. Men ändå. Den här hösten har varit fördjävlig och jag har ingen stans att ta vägen. Och det finns ingen som kan hjälpa...
Jag försöker hålla allt inom mej, men ibland rinner det över och då blir allt så fel. Jag vågar inte göra fler snedsteg, för jag har inte råd med det. Det finns nån som jag önskar att jag kunde berätta allt för, men jag vågar inte. Jag antar att personen i fråga kommer ta avstånd och det vill jag inte, då jag trivs väldigt bra i dennes sällskap. Men jag misstänker att det ändå inte kommer att utvecklas.
Just nu hatar jag att vara jag, vilket jag i ovh för sig gjort väldigt många gånger förr också. Eller egentligen så länge jag kan minnas. De känns lixom som att allt är mitt fel, allt som någonsin gått fel i min närhet är mitt fel. Så finns det nån mening med att jag faktiskt finns till över huvudtaget? Det känns inte riktigt så. Jag borde alltså försvinna, för alla bästa. men misssförstå mig inte, för jag vill inte dö. Jag är inte självmordsbenägen eller nått sånt. De är lixom bara de att de känns som om alla klarar sig bättre utan mig ändå, för med mig kommer problem. Och jag lixom önskar att jag aldrig blivit född, för allt hade varit så mycket bättre då... För alla!
Egentligen så önskar jag nog bara att jag någon gång kunde få känna att jag passar in, att jag bidrar med något bra och att någon faktiskt, på riktigt, önskade och var glad över att jag var där. Och att jag inte bara va i vägen. Jag önskar att jag skulle få hitta hem. Gärna inom snar framtid, för annars vet jag inte vad jag ska göra faktiskt.
Startade upp den gamla datorn i dag.. stort misstag.. Nu har jag åter igen gått igenom en hel hög med bilder och raderat. Det högg bokstavligen till i hjärtat när jag såg alla bilder och jag sitter här med tårar i ögonen igen på grund av dig. Alla känslor som var så förvirrande börjar reda ut sig, allt som någonsin varit bra är nu borta. Och kvar finns bara besvikelse och sorg över allt du gjorde. Jag mår illa av att tänka på det som hände, jag mår illa av att tänka på konversationerna som jag fick se. Jag hade nästan kunnat förtränga de... till nu.. Från början tänkte jag alltid att du var för bra för mig och att du förtjänat nån bättre än mig. Men nu kan jag bara tänka på att jag är för ba för dig och att jag förtjänar nån som är bättre än dig. Och jag vet att det är sant. Och jag vet att du läser här ibland, så du kommer antagligen se detta. Då har jag en sak att säga dig: Ge fan i att höra av dig till mig, jag behöver inte dig. Du kommer aldrig kunna hjälpa mig med nått. Jag försöker gå vidare, de borde du oxå göra. Du har ingen som anledning til att prata med mig längre så du kan faktiskt dra åt helvete! Jag vill aldrig mer se dig!!!!!!
"we accept the love we think we deserve."
Jag försöker intala mig själv om att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar det bästa. Men det går inte så jätte bra. Mycket är fortfarande kaos i mitt huvud och skolan är sjukt tung, jag är fortfarande inne på att jag kanske inte klarar av detta. Men jag är tvungen att kämpa, för just nu känner jag att detta är på väg att bli min stad och jag vill gärna vara kvar här när skolan är över. Eller i och försig så känner jag mig inte hemma nån stans.. Hudik har aldrig varit min stad och jag har inget kvar att hämta där. Jag vill inte tillbaka. Sundsvall var aldrig heller min stad och där har jag inte heller nått att hämta. Åre var bara tillfälligt. Och nu Norrköping.. När ska jag hitta hem? Jag känner mig relativt hemma här, men de är bara för att jag har skolan och de. Vad händer när skolan är slut? Jag har inte mycket till liv utanför skolan. Jag känner knappt nån som är från stan. Och varför ororar jag mig så mycket? Jo för att tiden går fort. Snart har det gått ett år till. Och de är klart som fan jag är orolig för vad som händer efter skolan när jag känner att jag inte har nån stans aatt ta vägen då.
Jag måste lära mig att sortera mina tankar och lägga undan dem. Men det går inte. Tror inte jag har gjort annat än gråtit i helgen nästan. Och det finns egentligen ingen anledning till det, inte nån speciell i alla fall. Jag känner mig vilse, borttapad och bortglömd och det finns inte riktigt någon att prata med. För vem vill höra på när nån sitter och klagar över sina fjuttiga problem när det finns andra som har det mycket värre? Vem skulle vilja hjälpa mig lixom? Jag behövs inte här, Ingen skulle märka nått, ingen skulle bry sig. Jag borde försvinna.
Allt börjar om från början igen. Det är jättejobbigt i skolan just nu. Dels för att förra kursen va värdelös och jag kuggade typ allt i den -.- men nu läser jag idrottskursen och tycker att den är jätte spännande och intressant. Problemet är att jag inte känner att jag passar in, de allra flesta är tjejtjejerna och fotbollskillar (generaliserande stereotyper) och jag klarar inte av det just nu. Vet att problemet ligger hos mej och inget ont om dessa människor. Dom är trevliga. När dom väl säger nått till mej, vilket oxå är mitt fel. Jag känner mej obekväm och gör mej osynlig, ingen ser mej och ingen hör mej. De funkar helt okej på lektionerna, då vi har annat att tänka på. Det är luncherna som är värst, speciellt när vi är i Linköping. Lunchsamtalen består till stor del av två saker som jag absolut inte ha nån lust att prata om: vikt och när man ska skaffa barn. Man ska redovisa allt man äter och tänka på hur mycket man stoppar i sej, och de är precis som jag är van... De smalaste och mest tränade tjejerna klagar mest över hur tjocka dom är och vilken ångest de får över att de inte hann med att träna alla 4 ggr denna vecka.... Efter vikten ska man vilja ha barn oxå, helst nyss och man ska berätta för alla hur underbar de skulle vara att vara gravid just precis nu och hur man försöker övertala pojkvännen om det eller så... I dessa samtal sitter jag bara tyst och tittat åt ett annat håll, men de gör inget. Ingen märker att jag finns där ändå..
Det blev ett klagoinlägg idag, men när vardagen består till mesta del av ångest så blir det lätt så. Jag saknar någon att prata ut med. Försökte även skaffa samtalskontakt, men de fick ju sådär :/ jag vet faktiskt inte om jag kommer klara av skolan den här hösten :/ de börjar bli tyngre än någonsin nu :'(
Äntligen.. Eller kan man säga det? Ja det kan man.. Äntligen kom gråten. Bröt ihop när jag satt i telefonen. Försöker reda ut mit liv men slussas bara runt. Ingen vill ta på sig det stora ansvaret att försöka hjälpa någon. Vill du ha medicin? Har du någon diagnos? Vill du ha en diagnos? Kan du sammanfatta ditt mående på 3 sekunder i telefon? Tyvärr, vi har ingen plats. Kan du vänta i 1½ månad? Vill du dö? NEJ!!!! Jag vill bara ha lite stöd i vardagen, så jag kan hantera stressen och ångesten. Jag behöver bara lite stöd.
Man måste vara star för att vara sjuk.. Jag skrev ett sms till en vän i dag och sa att jag inte tänker ge upp denna gång, men jag kommer nog inte klara det ändå :/ Jag är inte stark nog för att slussas runt till olika instanser, som jag ändå bara får prata i telefon med. Och jag har inte råd att gå till någon "riktig". Psykiatrin i det här landet är inte den bästa, efter att ha slussats runt i åtta år så har jag rätt att säga det. Efter att ha blivit behandlad som skit de flesta gångerna så har jag rätt att säga det och eftersom jag själv har jobbat innom det så har jag rätt att säga det. Allt känns hopplöst och det känns som om jag måste stå där i dörren med ett trasigt yttre för att dom ska förstå mitt trasiga innre. Om de ens skulle märka nått då... Men jag vill inte, jag vill inte att de ska synas mer på mitt yttre än vad det redan gör. Och jag vill inte ha fler återfall. Jag vill kunna slänga allt och känna mej stolt över det. Jag vill kunna lämna allt bakom mej, men just nu känns det som om allt kämpar emot mej. Och mitt innre krig gör det inte lättare.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur jag slusats runt och själv valt att avsluta kontakter. Hur jag blivit bemött och vad människor i min omgivning säger om mina tankar och känslor, men det orkar jag inte nu. Det är jag som upplever mina känslor, inte du. Så du kan inte säga till mej att det inte är på riktigt. För det är på riktigt för, för mej är det på riktigt.
Ångesten infinner sej igen. Den kommer ofta på besök nu igen, vet inte riktigt vad som händer. Men humöret svänger som en jävla berg-och dalbana.
Håll humöret uppe, aa de är lätt att säga. Maske åker på varje dag nu, men faller till golvet med en smäll varje kväll. Krossas mot betongen varje kväll. Vet inte hur många lagningar den kommer klara av. Jag är ständigt på bristningsgränsen och de där förbjuda känns mer och mer lockande varje dag. Det är så nära att jag kan ta på det, men jag måste vara stark. Både för min egen skull och för andras. Jag kan inte förlora detta igen, det går inte. Jag får inte.
Allt gör så ont, allt faller. Allt jag har byggt upp, all lycka, all glädje.. Borta. All ork.. Borta. Jag vill ta en paus, tänka på mej själv. Men jag vet inte hur jag ska göra det. Det är kaos i min hjärna.
Jag vill bara gråta, inte göra nått annat. Bara ligga i sängen och gråta. Matdemonerna börjar oxå spöka, dom bråkar med varandra. Den ena säger ät.. Ät allt du ser, så mycket som möjligt och lite till. Den andra säger ät inte, avstå från allt. Du blir fet annars. Det slutar med att jag inte äter alls, tills det går över styr och jag äter allt jag kan se som är ätbart.
Det finns inga rutiner och ingen tid. Och det finns ingen axel som jag kan luta mej mot. Det finns inget stöd och ingen fast punkt. Det finns ingen som orkar sitta bredvid och trösta och bara lyssna. Allt är för ologiskt för att nån ska förstå. Det finns ingen som kan ge råd eller bara vara. Det finns ingen styrka och inget ljus.. Just nu ser jag bara mörker. Det finns ingen som skulle kunna stå ut med allt kaos som rör sej i mitt huvud just nu.
Känslor, alla dessa jävla känslor. Dom är för starka, de finns för mycket som jag vill säga. Det finns för mycket känslor och det skapar kaos, jag försöker att inte känna så mycket. Jag försöker vara försiktig, men det går åt helvete. Det går för fort och jag blir åksjuk. Det blir för starkt och jag drar mej tillbaka. Inget får vara seriöst, det accepteras inte av nån.
Det behöver inte definieras, men jag måste få känna? Och jag vill ha respons.. Men det är för tidigt. För stort och jag är för trasig.
Jag går inte att laga, det är hopplöst att försöka och allt går bara fel.
Jag orkar inte leva såhär. Jag vet att allt är mitt fel och det är jag som måste ändra mej. Det är jag och endast jag som kan laga mej, men jag vet fan inte hur man gör. Och ingen kan svara på mina frågor och ingen kan reda ut detta jävla kaos. Jag är förtvivlad och det kommer aldrig att blir bra, någonsin, igen. Det hör kommer vara slutet för mej :'(
Det finns en oro inom mej, den lixom gnager i hela mej. mest i magen och i halsen. Det känns som om den försöker ta sej ut, men nått hindrar den. Så den försöker äta upp mej inifrån istället. Vet inte riktigt vad det handlar om. Stress? Kaos? Ja det mesta faktioskt. Jag är stressad som fan över skolan. Kan inte längta mer till att denna kurs är över. Jag fattar inte ett skit och jag känner mej värdelös på allt. Jag är nära att ge upp varje dag. Jag som varit så glad ett tag nu, men allt roligt kommer väl till ett slut antar jag.
Det är så mycket som snurrar nu, så mycket kännslor.. igen.. varför kan jag inte bara få ta en paus från att känna något? Varför måste jag bli som besatt varje gång jag börjar känna något? Oavsett om det är sorg, rädsla, glädje , lycka eller kärlek. Jag är besatt av kännslor och kan inte släppa dem. Jag försöker på nytt att börja om, men det slutar lika varje gång. Kärleken kommer, lyckan glädjen, sorgen.. känslan av att vara övergiven. Vart tog min förmåga att läsa människor vägen? jag som varit så bra på det. Nu är det helt borta, jag kan inte läsa av nån längre. Jag litar fullständigt på människor, från första början och börjar sedan tvivla på deras ord, deras sätt att vara. För vem kan väl vilja vara med mej av fri vilja? Vem kan väl möjligen bara tycka om mej utan baktanke?
Jag vill starta ett nytt liv, bara sudda ut allt jag gjort tidigare, allt jag blivit utsatt för och allt jag någonsin känt för någon.. Börja om på ruta ett och vara helt blank. Men mitt förflutna hinner ikapp mej, och tankarna börjar snurr igen.. Jag blir efterhängsam och rädd för att ännu en gång bli lämnad där nere på botten utan hjälp att ta mej upp. Det finns en speciell människa som just nu använder mej som en jojo.. utan att ens veta om det egentligen. Drar upp mej till ytan, till splen, till lyckan. För att sen bara skicka ner mej igen till mörkret och kylan på botten. Men denna männoska är inte medveten om något av detta, denna människa har ingen aning om vad jag har gått igenom, vad jag har gjort tidigare. Vilket egentligen vore till en fördel för mej, men nej då. För jag kan inte diskutera mina ångestattacker och humörsvängningar med denna människa. Och jag är rädd för att skrämma bort någon som ändå börjat betyda väldigt mycket för mej om jag börjar göra de. Så jag vill ta avstånd i stället, men de går inte heller. För egnetligen så vill jag inget hellre än att ringa denna människa och bara gråta och säga att jag hatar mitt liv och att jag vill dö. Fast jag egentligen inte vill dö.. jag vill bara inte leva så som jag gör, med all förvirring och allt kaos i huvudet.
Men det slutar som vanligt med att jag stänger in allt i mej själv och går sönder ännu en liten bit.
Jag vill inte leva med denna ångest längre, men om jag tar bort den.. vem är jag då? Ångesten är min bästa vän och värsta fiende. Ångesten är den enda som varit med länge nog för att förstå och veta vad som pågår. Den äter upp mej långsamt, tills jag bar är ett skal.. igen... Jag trodde det var över, men jag börjar misstänka att jag åter igen är den där osäkra dumma lilla tjejen som jag var i tonåren och det skrämmer mej, för jag vet vad jag var kapabel till då, och jag vill inte falla tillbaka. Jag vill vara starkare än så, jag vill inte vara hon igen.
Jag försöker att inte falla tillbaka, för jag vill inte ha fler spår. Jag vill inte se det rinna mer. Men jag är rädd för att det snart går över styr och att jag faktisk faller tillbaka till det igen...
Känslor.. Varför ska man ha sånna? De är bara förvirrande ändå. Allt är, som vanligt, kaos och upp och ner. Jag vill stänga av allt, stänga ute alla. Säga upp mej från livet. Jag orkar inte, jag vill inte längre. De är ett pågående krig inom mej, och jag vet inte hur jag ska få ute med minsta möjliga skada på mej själv. Jag behöver nån att prata med, nån som kan vara opartisk i allt. Nån som inte dömer efter allt dom hänt, nån som kan hjälpa mej att förstå. Men för de måste det finnas tid.. Och pengar.. Och jag saknar båda :/ jag vill inte leva såhär, just nu vill jag inte leva alls. Förlåt. :'(
Ännu en gång har jag fattat ett stort, svårt och jobbigt beslut som påverkar livet. Vi är sårade, men det var bara en fråga om när det skulle ske på grund av hur situationen ser ut. Det är sjukt jobbigt och du vet att du betyder sjukt mycket för mej. Jag uppskattar allt du gjort för mej och hoppas att vi med tiden kan vara väldigt bra vänner. Du finns alltid i mitt hjärta, men de var inte vår tid just nu :'/ tårarna bränner mina kinder när jag så lite som tänker på dej. Jag älskar dej, men det är så här det måste bli just nu. Du är en underbar människa P, glöm inte de. Och jag önskar att situationen hade varit annorlunda och att vår resa inte hade behövt sluta här. :'( <3
Tillbaka på ruta ett, allt kommer på engång. Har inte haft tid till att tänka så mycket, men nu drunknar jag i tankar. Jag vill kunna prata, prata med någon som förstår, någon som vet vad som händer. Någon som du? kanske..
Jag vet inte längre hur jag ska hantera kaoset..igen. Jag får inget fokus, allt blir suddigt. Hösten är här, mörkret kommer snabbare och det blir mindre och minder tid utan demonerna. Dom har vassare klor än vanligt, hårdare ord än vanligt. Dom står på varsin sida, river och sliter. Jag försöker komma loss, försöker ta mej därifrån. Vet att dom bara existerar i mitt huvud. Vet att det är jag som skapat dom genom att sätta ett namn på ångesten. Och det är bara jag som kan få dom att sluta. Allt är bara i mitt huvud, alla hårda ord kommer egentligen från mej själv, spåren efter demonerna ör det jag själv som skapar. Allt detta är jag fullt medveten om, och jag vet inte om det blir lättare eller svårare att hantera genom att sätta ord på det..
Det är mycket nu, mycket som kräver mitt fokus, och ändå kan jag inte släppa det som är orelevan. Det förflutna, det som inte ska finnas längre. Men det är så mycket kännslor kvar kring allt som hänt, så många spår. Så mycket mer än jag vill erkänna för mej själv. Jag försöker ta mej igenom dag för dag, och i slutet av dagen är jag så slut så jag inte ens kan försöka fokusera. Då kommer allt tillbaka. Allt bra som var, Allt dåligt som blev. Alla fel jag gjorde, gör och kommer att göra. Allt på samma gång. Jag kan inte skingra tankarna och det blir kaos.
Jag är en tänkande människa, en sån som tänker för mycket. På allt. Och jag vet inte hur jag ska ta mej ur det, ta mej ur det måste jag snart. För det krossar mej, det kommer bli min död en vacker dag. Det finns för många "Tänk om.." i mitt liv. Jag saknar för mycket, sånt som jag inte behöver sakna. För det är dåligt för mej, sånt som gör mej illa. Tider som varit de värsta i mitt liv, dom tiderna saknar jag mest. Jag tror att de ändå har att göra med att jag då "visste" vem jag var. Jag var hon, hon som satt i hörnet helt själv. Hon som alltid var randig så att alla kunde se, men inte behövde bry sej om. Hon som umgicks med "dom där", dom som ingen annan skulle våga röra eller knappt titta på. Hon som höll på med alla killar.. Alla killar som var fel.
När ska man hitta rätt här i livet? Varför måste man bli vuxen? Varför måste man få massa ansvar?
Det är ditt liv nu, dina beslut och dina konsekvenser. Ingen annan kna bestämma, bara du! Det blir för mycket.. Vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen. Vad händer om jag behåller de som de är? Jag har fått ta stora beslut, som inte bara involverat mej. Beslut som jag ångrar varje dag och som sänker mej totalt. Jag önskar att jag kunde gjort på andra sätt. Att jag inte tvingats ta de beslut jag gjort, men det är för allas bästa. Jag är bara rädd för att de ska leda till andra beslut, sånna som inte alls kommer vara bra. Sånna som kommer påverka alla i min omgivning på många sätt.
Helt ärligt så vet jag inte hur jag mår just nu, jag orkar inte längre känna efter. Jag går på rutint, till skolan, till möten, till affären ibland. Jag ärter.. ibland... jag sover.. i bland... Snart börjar allvaret, och jag måste börja ta ansvar för att klara av det som händer i vardagen. Men jag orkar inte med något ansvar just nu. Jag orkar inte med mej själv. Jag bara.. orkar inte..
Det finns så mycket mer jag vill säga, skriva, skrika. Men jag får inte fram de. Jag kanske är rädd att människor ska höra, läsa, what ever. Rädd för hur de ska uppfatta det jag vill få ur mej, rädd för hur de ska uppfatta mej. Jag är så rädd för allt just nu. Jag är trasig och rädd. Mest är jag rädd för hur jag själv behandlar människor när jag är i det här tillståndet. Jag är arg, rädd, ledsen, sårad och trasig. Det tar så lång tid att läka, att bli hel. Kan man bli hel efter allt som hänt? Kommer jag någonsin att kunna bli hel?
Jag har inga svar, bara frågor..
Det finns så mycket skit som jag vill skriva ur mej just nu, men kan inte på nått sätt få fram formuleringar som passar och gör allt sammanhängande. Allt i mitt huvud är osammanhängande för tillfället.. Allt är totalt kaos och flyger runt. Jag är FÖR trött för att sova och för trött för att vara vaken. Jag vet inte vad jag ska ta mej till eller vart jag ska ta vägen. Jag orkar inte engagera mej i nått. Jag är less på allt och vill bara gräva ner mej :'/
Jag är så arg så jag kokar! Mest på mej själv. Detta inlägg kommer inte bli nån fin text med klyschiga metaforer för rädsla och ångest.
Ångesten bara väller över mej!! Flyttångest, tentaångest, separationsångest. Å allt på en gång oxå. På onsdag flyttar jag, med hjälp av P, till Norrköping igen. Samtidigt som de ska bli skönt att äntligen få lite rutin på vardagen och ett eget boende igen, så vill jag inte tillbaka. För mycket ensamhet OCH för mycket minnen. Minnen som gör så jävla ont. De gör ont bara av att tänka på det.... Jag står dock fast vid mina beslut, alla beslut. Oavsett hur ont de gör och oavsett hur det känns.
Det här har varit den värsta sommaren i mitt liv. Jag har avslutat så många saker som jag trodde att jag skulle ha kvar. Men jag måste se till mitt eget bästa, och det är så här de måste vara. Jag hatar att det blev såhär, men det är inte mitt fel. Hur mycket kan man ta innan man faller sönder i bitar??
Mitt i allt hände nått bra iaf, jag träffade P. Han gör mej glad och finns för mej. Han är vad jag behöver, och tro det eller ej,men jag älskar honom!
Men även om jag älskar honom och han älskar mej så finns ändå ångesten kvar. Ångesten över allt som hänt i sommar. Ångesten över ett beslut jag fattat för allas bästa, men som jag ändå ångrar varje sekund. Och ännu mer varje gång jag ser en bild eller hör något som påminner om beslutet. Å jag kan inte göra något åt det.
Men de värsta av allt är nog ändå att jag inte vet hur jag ska hantera all ångest. En famn att gråta i räcker lixom inte, en samtalskontakt känns som slöseri med tid. Dom förstår ändå inte. Mina tidigare tillvägagångssätt får jag inte använda mej av för de som finns omkring mej.
Det känns som om något äter upp mej inifrån. Som ett hål i magen och en klump i halsen som bara blir större. Jag kvävs från insidan. Jag orkar inte med det här... Jag vill inte vara med längre...
Äntligen har den släppt, den där känslan av att inte räcka till. Att inte vara bra nog. Jag är inte tillräckligt snygg, jag är inte tillräckligt snäll. Jag städade för lite, gjorde för lite hemma. Hade dåliga kompisar.
Jag kände mej fängslad i mej själv, fick inte göra vad som helst. De var aldrig samma regler men alltid tomma ord om förändring.
Våren präglades av oförklarliga ångestattacker, panik och gråt. Jag Visste inte då att de var på grund av oss.. Vi kvävde varandra så långsamt att vi aldrig märkte det. Sommaren kom och allt blev för mycket, det rann över och du tog första steget för att avbryta det som vi trodde va så fint. Mer ångest, panik och gråt. Jag ville inte förlora de små fina bitar vi hade kvar. men ju mer distans jag fick, desto mer insikt fick jag. Jag kunde se allt de där fina bara försvinna, de var länge sen de försvann. Och det finns ingen anledning att laga något som aldrig kommer bli vad det en gång var. Kärleken som en gång fanns är borta, den är kvävd av alla krav och begär. Av alla brutna löften och förfinade ord.
Nu är sommaren i full blomning och mitt liv har tagit en tvärvändning. Jag trodde aldrig att de skulle vända så fort, men samtidigt så känner jag att jag vore dum om jag inte tog vara på något som får mej att se allt ur ett annat perspektiv. Som får mej att må bra. De vore dumt att kasta bort något som faktiskt har förutsättningarna för att fungera. Att stänga ute någon som betyder så mycket.
Jag tänker inte sitta här och tycka synd om mej själv mer, för det är inte synd om mej. Jag är så mycket starkare än någonsin. Det är synd om den andra parten av denna historia. För det är en trasig människa, som fortfarande har många år kvar innan han vuxit upp. Och lång tid kvar innan han är hel. För min del är de nog faktiskt inte så långt kvar innan jag är hel, så länge jag får läka i min egen takt, och så länge jag slipper människor som försöker skynda på.
Det löser sej till slut! :)
På den ena sida finns de något dåligt som sliter i en, på andra sidan finns det något bra som sliter i en. I mitten står jag och går sönder.
Här sitter jag med mitt livs svåraste beslut, de gör ont i hela kroppen när jag tänker på det. Stödet finns, men det är inte tillräckligt.
Jag är sårad och krossad av en människa som bara ger mej mer skit för att jag försöker läka. Ska de vara så här? Ska jag få skit för att jag är sårad?
Jag trodde så mycket mer om dej. Du sa så mycket fint till mej under vår tid, men jag antar att de bara va något du sa. Du förvandlades ganska snabbt till någon jag inte längre kände igen, men jag är rätt säker på att många andra kände igen den människan. Du krossade mitt förtroende och försökte sedan att göra det ogjort med fler fina ord utan betydelse.
Nu sitter jag här och får ångra mina misstag att för jag är så dum å tror att de går att laga något som tappat för många bitar.
Vi var inte menade för varandra som vi en gång trott. Vi kan aldrig laga det som brustit. Och jag var dum nog att en gång älska dej. För de gjorde jag, jag älskade verkligen dej!! På riktigt.
Du krossade mej rejält, å nu skäller du på mej. Så jag ber dej, tänk dej för innan du yttrar dej om nått du inte alls förstår dej på!
När jag står på Klippan och ser över kanten, då kommer du och tar min hand. Du övertalar mej om att ta några steg bort från kanten. Du övertalar mej om att följa med dej bort. Bort från den där platsen. Bort från sorg, olycka och mörker. Jag börjar känna solen mot mina kinder, känner vinden i håret, känner lyckan i kroppen. Jag är kär! Och nästan lycklig.
Men skenet bedrar, hela min värld radar samman. Min framtidsvision är krossad som om någon kastat stenar på min spegel. Jag är tillbaka på Klippan. Närmare kanten än någonsin. Och det finns ingen som kan ta emot mej om jag faller. Jag känner vinden i håret, men denna gång finns det ingen lycka längre. Jag är fortfarande kär, men du bara leker med mej.
