Tårarna i halsen

Livet liksom slog igen dörren i ansiktet på mej. Nu står jag här och vet inte riktigt vem jag är, eller vad jag är för den delen. Helt plötsligt har jag 3 barn och ska försöka leka vuxen, fast jag inte har en aning om hur man gör. Hur är man en bra mamma? Hur är man en bra sambo? Hur är man en bra förebild? Hur är man helt enkelt bra? Och hur är man bra nog? 

Jag räcker inte till, kan inte fokusera. Det är som att titta i en kamera som inte hittar fokus, allt är blurigt. 

Hur hittar man tillbaka? Tillbaka till sej själv? Eller vem försöker jag lura egentligen, jag har aldrig varit mej själv. Jag vet ju inte vem jag är! Det är svårt det där med identiteter och alla fack som man ska passa in i. Jag har aldrig passat in, jag passar fortfarande inte in. Håller liksom inte formen för mallarna. Rinner utanför. Skapar problem, mest för mej själv. Försöker ändå passa in, men det slutar alltid med att jag är mer förvirrad än jag var när jag började. Och där står jag nu, efter att försökt hitta mej själv i alla nya roller som det innebär att vara vuxen och förälder, mer förvirrad än någonsin. Utan fokus och utan tidsuppfattning. Hur går jag vidare från det här? Hur hittar jag ut från detta?