Livet Enligt Mig

Jag har aldrig känt mej så ensam i något i hela mitt liv, känns som om ingen förstår mej. Inte ens någon som är eller har varit gravid. 

Min graviditet har varit näst intil problemfri, fram till nu. När jag helt plötsligt fått graviddiabetes. Detta är en väldigt jobbig grej för mej, inte bara för att jag är otroligt nålrädd, utan för att jag också är sockerberoende. Att utesluta socker helt ur min kost är väldigt påfrestande både fysisk och psykiskt. Och det påverkar även min gamla inställning till mat. För just nu har jag blodsockret att hålla kolla på, vilket i mitt huvud innebär att jag är tjock och måste gå ner i vikt. Men jag kan inte gå ner för mycket, för bebis måste få sin näring. 

Att ha ett förflutet med ätstörningar och drabbas av diabetes är väldigt svårt för mej. Jag utesluter det jag tycker om att äta, får abstinens och blir grinig. Och jag är konstant hungrig, men kan inte äta när jag vill. Vilket gör att kontrollbehovet kickar in, jag måste hålla nere sockret på en så låg nivå som möjligt. Det som gör det extra jobbigt är att jag försökt mej på denna typen av kost flera gånger tidigare, men de brukar alltid sluta med perioder av hetsätning i stället. Vilket gör att jag blir ännu mer frustrerad i nuläget, eftersom jag verkligen inte kan göra så för att det riskerar bebis hälsa. Jag har någon annan än mej själv att tänka på nu, och det blir jobbigt i denna situation. 

Allt detta gör att jag blir på dåligt humör. Och den konstanta hungern och tröttheten gör att jag alltid är grinig och irriterad, vilket går ut över O. Han får stå ut med extremt mycket just nu och jag får så dåligt samvete för att jag utsätter någon jag älskar för något jag lovat mej själv att aldrig göra. Jag klagar och är sur och grinig hela tiden, och tycker att han ska kunna läsa mina tankar. Trotts att jag vet att jag varken vill vara eller är den personen  egentligen. 

Denna period är otroligt frustrerande och jobbig, och jag hoppas att det går över snart. Men jag ska i alla falla få komma till en dietist om några dagar, som förhoppningsvis kan hjälpa mej med vad jag ska äta. Och om en vecka ska vi få se underverket i magen igen. Och när jag tänker på det, så vet jag att allt är värt det i slutändan. Även om det känns fruktansvärt just nu.