Livet Enligt Mig

Livet är så sjukt annorlunda nu, 3 barn... vad hände?! Hur ska jag klara av detta? Jag som inte ens klarar av mej själv? Hur ska jag klara av 3 barn? 

Barnen har världens bästa pappa, jag är inte ett dugg orolig för den biten. Han klarar detta "utan problem" (självklart kan det komma motgångar, men han kan ta sej igenom det på ett bra sätt). Jag däremot, jag känner mej så jävla otillräcklig. Otillräcklig som mamma, otillräcklig som person. Jag klarar bara av att rikta uppmärksamheten åt en sak i taget, vilket ofta slutar med att jag känner att jag inte klarar av att rikta den på nån i stället. Paniken och ångesten tar över istället, alla jävla tankar som jag inte kan styra över. Dom senaste två månaderna är det något som vaknat i mitt huvud igen, något som jag trodde att jag hade lyckats begrav långt ner. Jag har tänkt tankar som jag trodde var borta, som jag inte haft på 3 år. Tankar inte borde finnas hos nån, allra minst hos en förälder, och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Jag vet inte om som kommer försvinna av sej själv om jag försöker ignorera dom, eller om det kommer bli för mycket så jag ger vika för dom. Och det är så jävla läskigt att känna sej så svag. Speciellt för något som sitter i mitt eget huvud. Något som egentligen bara jag kan styra över, men som jag ändå inte har någon kontroll över. Det är så jävla läskigt att känna sej instängd i sej själv. För det är så det känns, som om jag står i mitt huvud och tittat på när någon annan styr. Nu har jag inte gjort något... än... så jag har inte helt tappat kontrollen, men tankarna finns där, och jag vet ju inte hur mycket kontroll jag har över mej själv längre. Jag försöker kontrollera allt, för att inte falla tillbaka. Men det gör i stället att jag faller snabbare, för när jag inte kan kontrollera exakt allt längre, så är det långt ner till nästa avsats. Minst lilla grej som händer gör att jag backar 20 steg bakåt och måste börja om igen. Detta gör att jag alltid är på helspänn och kan aldrig slappna av, för släpper jag på kontrollen så rasar allt. Allt som jag byggt upp hos mej själv i 3 år, all det rasar. Och eftersom att många tankar har kommit tillbaka så är det redan på väg att rasa. Och jag vet inte hur jag ska göra för att stoppa det. 

Jag vill så mycket, vill förändra så mycket med mej själv, men klarar inte av att göra det. Orken finns inte, ångesten tar över. Önskar att det fanns Quick fix för allt, men det gör det inte. Vill bara dra täcket över huvudet och glömma att jag existerar, för det vore så mycket lättare för alla andra då. Slippa tänka på mej och slippa försöka bära mej och hålla mej ovanför ytan. För mes allt detta, när jag faller, så drar jag med mej så många i fallet. Det vore så mycket lättare om dom slapp det, om det bara kunde vara jag som föll, själv. Eller det bästa vore ju så klart att inte falla alls, men fallet är oundvikligt och det är bara en tidsfråga innan det sker. För när alla demoner kommer fram från skuggan och tar sej upp till yta, då är det för att hämta mej. För att ta med mej till mörkret, till botten. För det är ju där jag hör hemma, jag har ju bara smitit upp till ytan för att få en glimt av vad som kunde ha varit, om jag inte släppt in demonerna. Nu släppte jag in dom, en dag för länge sen, och dom kommer alltid vara med mej nu. Och vad jag än försöker intala mej själv om, så kommer dom alltid att styra mitt liv. Jag kommer alltid att stå där i mitt huvud och titta på, titta på när någon annan styr mitt liv.