Livet Enligt Mig

Känslan som uppstår när jag står där på kanten och slits mellan viljan att bara ge upp och vilja att fortsätta kämpa.  

Jag står där med ena foten utanför kanten och tänker hur lätt de skulle vara att bara ta steget, att bara falla. Menade den andra foten är på stadig mark och inte vill lyfta. 

Jag är så kluven, de känns åter igen som att de verkligen är tre personer som bor i mej, den ena vill släppa taget och bara hoppa. Vill aldrig mer se denna värld, den ena vill göra allt för att kämpa och är fast besluten om att lyckas och den ena bara står där och slita mellan två sjukt starka viljor. 

Jag känner mej inte hemma, inte välkommen i min egen kropp. Platsar inte här, är galen men sansad på samma gång. Allt detta krockar i mitt huvud och jag vet inte var jag ska ta vägen, hur jag ska få ut allt. 

Ibland ser jag tillbaka på allt som hänt i mitt liv och tänker att jag är stark som klarat mej ända hit, att jag inte borde finnas här egentligen, men att jag lyckats ändå. Men sen kommer dagar som denna. då jag inser att jag egentligen inte alls är stark, att jag bara skjuter upp allt och hittar andra dåliga sätt att hantera ångesten på. 

Dåliga sätt att dämpa ångest på har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas egentligen, dom byts ut med jämna mellanrum men det finns ett sätt som alltid kommer tillbaka i tanken. Det sämsta, som alltid kommer att påminna mej. 

Jag vill inget annat än att lätta på trycket, men samtidigt så vet jag att vad jag än gör så blir följderna bara ännu mer ångest. 

Jag vet inte vad jag ska ta mej till eller var jag ska ta vägen. 

Jag reser mej alltid efter alla fall, jag vet det. Men vissa stunder önskar jag att jag inte hade varken vilja eller styrkan till att resa mej igen. Och jag undrar egentligen varför jag alltid reser mej. Varje fall sliter sönder mej mer och mer, det blir svårare och svårare att resa sej, men ändå ska jag envisas med att göra det. Och det är nog enbart envisheten som gjort att jag överlevt så länge. Men efter varje fall vill jag också bara ge upp, inte vara stark, inte vara smart, inte vara nått eller nån alls. 

Jag vill vara liten, så liten att när man faller så finns det någon som plockar upp mej från marken och ser till att det inte gör ont längre. Men det var väldigt länge sen det fanns någon så  i mitt liv. Det är sjukt många år sedan jag fick lära mej att jag måste resa mej själv, för det finns ingen som plockar upp mej ändå. 

De finns folk efter vägen som sträcker ut armarna, men så fort jag nuddar deras fingrar för att gripa tag om händerna så faller jag ännu längre. Jag önskar att det fanns någon på botten som kunde fånga mej när jag faller, nån som kunde dämpa fallet. På riktigt, men de är bara jag där och jag får skylla mej själv som känner så här. Att jag tillåter mej själv att falla, att jag inte orkar hela vägen fram. 

Hur gör man för att slippa stå där på kanten och överväga fallet? Hur gör man för att slippa känna sej så kluven? Hur gör man för att veta vem man är? Eller var man hör hemma? Hur gör man för att slippa ångesten? 

Känslan av att ha en axel att gråta mot om det behövs, det är obeskrivligt. När hela kroppen bränner av känslor som inte går att kontrollera. När kroppen säger ifrån, men jag orkar ändå. När huvudet snurrar, men bara av bra saker. När det är den där perioden då allt bara är som en berusning av bubblande känslor. När lyckoruset finns i varje tanke, varje känsla, varje steg, varje andetag. 

När din doft finns kvar i täcket efter natten och jag kan inte sluta lukta på det. När du håller om mej och omvärlden slutar existera. När allt annat känns meningslöst och överflödigt, när jag känner mej fnittrigt som en nykär trettonåring. Känslan av att allt bara kan bli bättre nu. Hoppet om att de här aldrig kan bli fel.