Hädan efter, ska jag va bra.
Detta kommer bli ett väldigt öppet inlägg om hur jag har behandlat mej själv.
För ca 6 månader sen slängde jag de sista rakbladen jag hade, för ungefär ett år sen var sista gången jag använde dom. Det var ett väldigt stort steg för mej att slänga dom, även om jag inte hade en tanke på att använda dom. Med åren har jag ju ändå använt dom mindre och mindre, men det har alltid funnits någon slags trygghet i att ha dom liggandes där. Känslan av att veta att dom finns om jag skulle behöva dom.
Jag minns inte riktigt hur, eller varför, det började. Men jag tror att jag var i 12-13 års ålder. Det var inget som va direkt vanligt runt om mej, så jag vet inte hur jag egentligen fick idén till att ens försöka göra det. Men under åren har det förekommit många olika självdestruktiva handlingar, några som funkat för stunden och några som följt med mej sen början. Rakbladen är något som följt med mej sedan första stund, tillsammans med kontrollbehovet över vikten. De där med vikten har aldrig riktigt funkat för mej, jag försökte gå ner i vikt hela tiden. Men gick bara upp ändå. Nu försöker jag att sluta tänka på det så mycket, för jag är så rädd att falla tillbaka till allt. För när jag misslyckades med alla försök, då kom rakbladen fram.
Dom kom fram varje gång jag kände att jag hade misslyckats med något, vilket var väldigt ofta under tonårsperioden. Jag kände att allt jag gjorde var ett misslyckande då. Fick inte tillräckliga betyg, var inte snäll nog, var inte dålig nog, var inte snygg nog men inte heller ful nog. Basa en medelmåtta på allt och ganska osynlig bland mängden. Jag luckan föll mellan stolarna oavsett vad det handlade om. Och det fanns ingen som egentligen visade att dom brydde sej om mej, så jag sökte bekräftelsen på annat håll. Vilket ändå bara ledde till ännu mer ångest. Men det var bekräftelse för stunden och det dög för tillfället. Men sen kom jag tillbaka till verkligheten en stund och insåg ännu en gång att det var ett misslyckande.
När jag flyttade från Hudiksvall trodde jag att jag skulle få en ny start, ett nytt liv, en chans att börja om. Men jag tror att jag egentligen inte var redo för det. För allt fortsatte i samma spår även i Sundsvall. Visst fick jag nya vänner, som var bra. Men allt kändes inte bra, jag saknade fortfarande någon som faktiskt brydde sej om mej. Som kunde lyssna på vad jag hade att säga för en gångs skull. Så det självdestruktiva fortsatte. Jag försökte slänga rakbladen ett par gånger, men efter dessa försök så blev allt bara värre. Jag föll bara längre ner och skadade mej mer än jag gjort innan.
Efter två år i Sundsvall var jag klar med den staden, skolan slutade och jag flyttade hem en sväng innan jag fick möjlighet att komma till Åre. Jag tog chansen direkt, och även om rakbladen fick följa med i flytten så kändes det ändå lite bättre där. Jag fick distans, kom bort från allt som hade med hemma att göra. Träffade nya människor och jobbade som jag aldrig gjort förr. Visat var det ett slitjobb, men det var ändå skönt att ha nått att göra. Nått annat att tänka på. Men Åre var bara en hållplats i livet och efter säsongen var slut, var det dags att komma tillbaka till hudik igen. Och där var det nu ännu mer kaos än vad det varit när jag flyttat ett halvår tidigare. Jag tappade kontrollen över mej själv, försökte med nya destruktiva metoder för att glömma verkligheten och försöka få ett lugn inom mej själv. Alkoholen spelade för första gången en stor del i mitt liv, och även om jag egentligen inte drack mer än vad lina vänner och andra runt mej gjorde, så var det ändå mycket för att vara jag. Och av helt fel anledning.
Under den sommare fick jag antagningsbeskedet från nästa utbildning, och i augusti 2012 var det dags att flytta igen. Denna gång bar det av till Norrköping. Hösten började bra, trotts att det var lite mycket alkohol. Jag träffade någon som jag blev väldigt förälskad i. Jag drog ner på alkoholen och trodde att det var så här mitt liv skulle vara i fortsättningen. Vi planerade en framtid tillsammans. Vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans och bilda familj. Men nått hände och det blev inte alls som vi planerat.
Så här i efterhand vet jag att det var det bästa som kunde hända, för den människan gjorde inget gott för mej. Det jag fick ut av den relationen var bara skit och en krossad verklighet. Vilket har gjort att jag kom ut mycket starkare än jag någonsin varit. Efter den relationen hade jag mycket att laga med mej själv. Jag gick igenom hårdare tester än jag någonsin gjort i hela mitt liv, bland annat en abort. Det är det svåraste beslutet jag någonsin tagit, och det värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mej så fruktansvärt ensam, även om jag hade människor runt mej som sa att dom brydde sej. Så var det inget jag kände av just då. Jag kände mej som om jag var ensammast i världen, och det värsta var att jag inte kunde ta till rakbladen. Dom låg nerpackade i mitt flyttlass och jag bodde hemma hos pappa över sommaren. Jag kunde inte falla tillbaka medan jag var där. Så jag började kontrollera maten i stället. Inte så mycket, för det fick inte märkas. Men det funkade och jag började tappa vikt igen.
Sen flyttade jag tillbaka till Norrköping, jag hade ju ändå två år kvar i skolan. Tappade kontrollen över vikten, men hade ju trotts allt rakbladen kvar. Var ensam igen, försökte mätta ensamheten. Men det gav mej bara mer ångest. Vissa stunder kändes det som om mitt liv var slut, trotts att jag försökte umgås med folk så mycket jag kunde. Men jag var ändå så fruktansvärt ensam, för ingen förstod mej.
En dag började jag skriva med en människa på internet, och som vanligt så fattade jag tycke för denna människa på en gång. Jag har ganska lätt för att slänga mej in i relationer bara för att den människa tycker om mej. Men de var annorlunda nu. Jag visste inte vad han tyckte om mej egentligen, han var ganska svår att läsa av. Vi pratade med varandra i några veckor innan vi bestämde oss för att ses. Efter mötet var jag ännu mer förvirrad, nu fattade jag inte alls vad han ville. Detta var en väldigt främmande känsla för mej, för jag har alltid innan haft en aning om vad människan velat. Och jag har väldigt ofta varit den som styr i vilken riktning det ska gå. Men nu hade jag fallit för någon som jag inte hade någon aning alls om vad han ville eller hur han kände. Det är nog en av de läskigaste sakerna jag varit med om känslomässigt. Vi sågs några gånger till och jag var livrädd för alla känslor som uppstod.
En dag i slutet av maj förra året, fick jag ett sms av honom där han konstaterade att vi var ett par. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Det var nog första gången på väldigt länge som jag faktiskt, på riktigt, var lycklig. Livrädd, men lycklig. Jag var livrädd för att jag skulle skrämma bort honom, han visste ju väldigt mycket om mej redan. Men han visste inte allt. Jag var också livrädd för att visa exakt vem jag var och lägga alla kort på bordet. Men bestämde mej ganska fort att om han inte klara av hela mej, så ska han inte vara med mej. Jag bestämde mej för att ta den största risken någonsin och faktiskt lita på en människa fullt ut och bara vara mej själv. Inte censurera nått av mej själv.
Vi sågs inte så mycket under sommaren, då vi jobbade hela tiden. Men när hösten kom sågs vi hela tiden. Vid ett tillfälle under hösten, om jag inge minns helt fel, så blev ångesten för stor och jag ramlade tillbaka till rakbladen igen. Jag försökte dölja det för honom, för jag vågade inte riktigt visa att den delen av mej fortfarande fanns kvar. Men jag dolde det inte så bra, vilket jag tror var medvetet av mej ändå, och han upptäckte vad som hade hänt. Det blev en lång natt. Många tårar, många frågetecken. Mycket besvikelse från båda håll. Men det var det bästa som kunde hända oss också. För den natten var vi närmare varandra än jag någonsin varit någon annan. Och jag insåg att det inte finns något med mej som kan skrämma bort honom bara jag förklarar vad som händer.
Jag tror att det var den dagen som jag insåg att han är den jag letat efter i hela mitt liv, han är den som det är meningen med. Han är liksom meningen med allt. Och hade jag inte gått igenom allt jag gjort innan så hade jag aldrig träffat honom. Han är den som fått mej att vara trygg mej en annan människa, och ännu viktigare, med mej själv. Efter den dagen har jag inte skadat mej mer, inte med något av mina destruktiva beteenden. Och när vi sedan flyttade i hop i mars i år, då slängde jag mina sista spår av det beteendet.
Självklart finns det dagar då allt känns skit och när ångesten kommer fram och jag bryter ihop. Och jag tror inte jag är "frisk" än, om jag någonsin kan bli det. Och vissa dagar saknar jag rakbladen, men jag har min klippa vid min sida. Och han betyder så mycket mer än vad rakbladen någonsin gjort. Han är min bästa vän, sambo, fästman och snart pappa till vårt första barn. Och jag har aldrig någonsin känt mej mer säker på något i mitt liv än detta. Vad som än händer i framtiden, så vet jag att han är det bästa som hänt mej. Att träffa honom har varit en otrolig vändpunkt i mitt liv och han är verkligen hela min värld!
Älskling, du är det bästa som finns och jag önskar att det fanns ord som kunde beskriva hur mycket du betyder för mej och hur mycket jag älskar dej! Ingen kan göra mej så lycklig som du gör mej!