Your love was a lie
Jag hatar hur du sätter dej i mitt huvud då och då.
Jag kan inte få dej att försvinna, hur mycket jag än vill.
Jag hatar att jag tillåter att fortsätta förstöra trotts att du är borta.
Varför hänger jag upp mej på saker som jag borde släppa? Det är mycket mer som jag borde släppa, men just nu är det detta som stör mej. Du stör mej. Varför är du inte borta, varför får du fortsätta förstöra? Fast frågan som borde ställas är varför började du förstöra från början?
Jag skulle kunna bedömma dej enligt mina skalor, din diagnos skulle chocka många.
Jag är själv chockad över att det tog sån tid för mej att lisa ut det, jag brukar vara bra på sånt.
Men du va väl bara bra på att göma dej själv, du sa ju själv att du var bäst på att ljuga.
Men det fanns någon som såg igenom lögnerna, och jag borde ha lyssnat på henne från början.
Varför var jag så dum? Varför är jag så dum? Varför försvinner du inte? Och varför finns det ingen som egentligen kan svara på allt de här!?!?
Jag blir tokig!
Almost easy
Jag saknar det, känslan. Känslan av att någon finns där, någon jag kan prata med, någon jag kan lita på. Jag saknar inte någon speciell person eller så, bara känslan. Den där axeln att gråta mot, den där famnen som fångar mej när jag faller. För jag faller just nu, och det är ett långt fall. Jag faller tillbaka i gamla mönster. Faller bort från allt som jag kämpar med att bygga upp. De finns ingen trygghet här, de finns ingen trygghet nån stans.
Det gnager i hjärtat.
Den där konstiga känslan som uppstår, nått står inte rätt till. Nått är fel med staden, de lixom hänger i luften. Känslan av att jag kanske möter dej när som hellst, fast du inte längre existerar. Men känslan slår aldrig fel och jag tror att du stryker omkring i skuggorna nu!