Full för kärlekens skull
Alla känslor snurrar, mitt hjärta slår dubbla slag. Andningen är ojämn och det kittlar i magen. Omvärlden existerar inte längre. Alla färger är ljusa och klara.
Du sätter ett leende på mina läppar bara genom att finnas i min tanke och du får allt annat att kännas meningslöst.
Jag trodde att allt var hopplöst, att jag aldrig skulle känna såhär igen. Att allt var förlorat. Men hoppet kommer tillbaka sakta men säkert.
Jag är lite besatt och en smula beroende, och jag hoppas att det inte kommer i vägen och förstör allt.
Just nu är allt lite dimmigt och jag lever på berusningen, ruset som alla känslor ger.
Jag tror att detta kan vara det som kallas för kärlek.... Eller i alla fall förälskelse?
Höga berg och djupa dalar.
De fanns en gång en människa i mitt liv som betydde väldigt mycket, jag kallar denna människa för F. F och jag gick skilda vägar för lite över två år sedan, på grund av olika omständigheter, och jag tänkte "vi har ju inte känt varandra så länge, så de går nog bra" och det gick bra. Den våren träffades vi en gång innan F flyttade till ett annat land, vi skulle fortsätta vara vänner och allt gick bra. Men vi gled i från varandra och nu har vi ingen kontakt alls. F är en helt underbar människa som jag har kommit på att jag älskade då och fortfarande älskar. Jag drömde om F i natt, vaknade för en timme sedan ungefär och har inte kunnat sluta gråta sedan dess. Även om vi inte pratat på nästan två år, så saknar jag F med jämna mellanrum. Och när jag väl gör det så är saknaden sjukt stor. Detta är en människa som, på den korta tid vi fick tillsammans, började betyda sjukt mycket för mej. Och gör egentligen fortfarande, jag försöker bara förtränga det. Jag har många gånger varit påväg att höra av mej till F och berätta hur stor saknaden är och vad människan betyder för mej, men jag vågar inte. Jag är rädd att det inte är besvarat, eller så är jag rädd för att de skulle vara besvarat... För de skulle bara göra situationen ännu värre. Så det kanske är bäst att F inte vet om nått? Jag vet inte.
She is not me
De börjar bli bättre nu, jag borde fortfarande släppa vissa saker, men jag börjar våga klättra upp igen. Humöret går i vågor, ångesten går i vågor, depressionen går i vågor. Men jag börjar våga känna efter och leta efter de där som är bra. De finns människor nära som förgyller mitt liv, vissa mer än andra. Men dom finns där och jag börjar våga se dom igen. Den där människan som jag varit hela hösten och hela vintern, de är ju egentligen inte jag. Jag är ju inte hon som stänger in sej på rummet och vägrar komma ut, inte egentligen. Jag är inte hon som går ner sej och faller efter minsta motgång, inte egentligen. Jag är inte hon som jag har varit så länge, inte egentligen. Egentligen är jag hon som är glad och sprallig. Hon som alltid vill hitta på någonting och aldrig kan sitta stilla. Egentligen skiner mitt leende och mina ögon lyser som på ett barn på julafton. Hon är jag egentligen, hon vill jag vara. Hon ska jag bli! De är mitt mål! Jag klättrar mot målet, men jag är rädd. Rädd för att falla tillbaka till den där dystra människan, hon som stänger ute alla och vägrar komma ut själv. Jag har varit henne så länge, de känns tryggt att vara hon. Men hon ska inte lyckas ta över. Jag har varit så nära målet så många gånger. Men så mycket som jg kämpat nu, har jag aldrig kämpat förut. Jag ska lyckas, så är det bara. Jag kommer garanterat falla igen och det kommer säkert ta lång tid innan jag kommit upp och över kanten, men jag ska lyckas!!