Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.
Livet börjar väl ordna upp sig någorlunda i alla fall. Jag är kär, relativt lycklig för tillfället och har en väldigt fin pojkvän. Jag har mina hjärnspöken som ställer till det lite, men jag försöker ordna upp det. Jag utsätter F för dom lite för mycket. Men jag har börjat förklara vad det beror på, och jag tror han börjar förstå. Jag måste bara se till att jag kan prata om det. Jag blir frutrerad när jag inte kan prata om vad som pågår i mitt huvud, men i söndags tog jag mod till mig och ringde honom. Berättade mycket över telefon. Han var fortfarande less, men relativt förstående. Jag berättade även lite mer i går när vi sågs och jag hoppas att han klarar av att höra det jag har att säga ibland. Men framför allt så hoppas jag att jag klarar av att berätta och att jag klarar av att göra det utan att ställa till med massa scener.
Ångesten kommer och går som förr, men jag ska eventuellt börja med medicin för det nu. Ska prova utan i någon månad till för att se om humöret går til sig lite. Om inte så börjar jag med medicinering och hoppas att det kan få mitt humör att vara lite jämnare i alla fall.
Skolan går lika som tidigare, jag är less som fan och känner mej dum i huvudet för att jag inte förstår vad det är jag ska skriva. Men på tisdag börjar nästa kurs och jag hoppas det går bättre då. Kompletteringarna lägger sig just nu på hög, men jag hoppas att jag får ork att ta tag i det snart.
Så kort sagt, livet rullar på. Och det känns som om jag är på väg upp igen. Sakta men säkert.
