Free falling
Det finns i alla fall lite ljus i mitt liv. En speciell människa som alltid får mej på bättre humör när vi pratar eller ses. Tyvärr så är jag lite skadad, vilket gör att jag tänker för mycket och nojjar. Alla dessa tankar och all ångest försvinner dock när vi ses. Men jag är rädd, fruktansvärt rädd för att bli lämnad. Rädd för att åter igen bli krossad. Rädd för att åter igen slå i botten.
Jag börjar dock få upp hoppet om att detta kan sluta bra, de går i vågor. Men hoppet finns där. 
This is how I disappear
Allt rasar. Hela världen rasar. Eller hela min värld rasar i allafall. Men vem bryr sej. Jag är omgiven av människor, men känner mej ensammast i världen. För de är ändå ingen som bryr sej. Dom frågar hur jag mår. Inte så bra svarar jag. Okej, krya på dej svarar dom... Som om de vore förkylning som gjorde att jag inte mår bra... Men att jag bryter ihop i ångestattacker var och varannan kväll, de är det ingen som bryr sej om. Men å andra sidan, varför skulle dom. Varför skulle ni?
Snart är det jul och jag ska åka hemhem. Vilket egentligen inte är något jag ser fram emot. Och varför skulle jag? Varför skulle jag se fram emot att åka till en stad där jag egentligen i te känner nån och där det ändå bara är massa drama? Och det är samma sak där, ingen som bryr sej. Samma svar får jag där ifrån.
Jag vill bara hitta hem, hitta den platsen där jag känner att jag kan vara jag och att folk tycker om mej för den personen. Men jag tror inte på att den platsen finns.
Forgotten
Hela hösten har varit fylld med ångest. Eller egentligen så har hela året varit fyllt med ångest, så kort sagt har detta varit det sämsta året på väldigt länge. Jag hoppas att nästa år blir bättre och att jag går stark ur detta år, men fan vad allt känns så jävla hopplöst just nu. Jag klarar inte av skolan, jag klarar inte av vardagen. Jag klarar inte av ett skit och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mej sjukt bortglömd av alla just nu, även om de kanske är jag som tagit avstånd från vissa. Men ändå. Den här hösten har varit fördjävlig och jag har ingen stans att ta vägen. Och det finns ingen som kan hjälpa...
Jag försöker hålla allt inom mej, men ibland rinner det över och då blir allt så fel. Jag vågar inte göra fler snedsteg, för jag har inte råd med det. Det finns nån som jag önskar att jag kunde berätta allt för, men jag vågar inte. Jag antar att personen i fråga kommer ta avstånd och det vill jag inte, då jag trivs väldigt bra i dennes sällskap. Men jag misstänker att det ändå inte kommer att utvecklas.
Just nu hatar jag att vara jag, vilket jag i ovh för sig gjort väldigt många gånger förr också. Eller egentligen så länge jag kan minnas. De känns lixom som att allt är mitt fel, allt som någonsin gått fel i min närhet är mitt fel. Så finns det nån mening med att jag faktiskt finns till över huvudtaget? Det känns inte riktigt så. Jag borde alltså försvinna, för alla bästa. men misssförstå mig inte, för jag vill inte dö. Jag är inte självmordsbenägen eller nått sånt. De är lixom bara de att de känns som om alla klarar sig bättre utan mig ändå, för med mig kommer problem. Och jag lixom önskar att jag aldrig blivit född, för allt hade varit så mycket bättre då... För alla!
Egentligen så önskar jag nog bara att jag någon gång kunde få känna att jag passar in, att jag bidrar med något bra och att någon faktiskt, på riktigt, önskade och var glad över att jag var där. Och att jag inte bara va i vägen. Jag önskar att jag skulle få hitta hem. Gärna inom snar framtid, för annars vet jag inte vad jag ska göra faktiskt.