Livet Enligt Mig

Vad gör man när ens inre röst säger att man inte duger till något, att alla förtjänar bättre än att umgås med mej? Vad gör man när ens negativa sida har övertaget?

De känns som om jag bråkar med en spegelbild fast det inte finns någon spegel. Orden ful, äcklig, värdelös ekar i mitt huvud. De studsar mot mitt skallben om och om igen, de anstränger sej inte ens för att hitta en väg ut, och inom mej sitter den där negativa jäveln och bara hånskrattar åt mej. Hon skrattar åt min desperata försök att få bort dessa ord ur mitt huvud, hon skrattar åt att jag plågas.

Den där negativa jäveln ser ut precis som mej, ingen skulle se skillnad på mej och henne om vi stod bredvid varandra. Men de är ju inte så konstigt, för de är ju jag som är hon.. eller hon som är jag..? Jag har ingen aning, vi är båda samma i alla fall och kommer alltid att vara det också.

Jag önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarna och allt skulle bli bra. Jag önskar att de skulle vara sant som alla säger, att de bara är att glömma och gå vidare. Men hur ska jag kunna glömma de som sårar mej, om de är jag som sårar mej?

Alla mina problem, alla stunder så jag mår dåligt. Allt de handlar om mej, ingen annan, bara mej. Att min negativa jävel inte tillåter mej att må bra. Om jag mår riktigt bra en dag, så får ja tillbaka tusen gånger värre av den där jäveln en annan dag i stället.

Det spelar ingen roll hur många gånger någon säger att jag visst är bra och att jag visst duger, för den där jäveln raderar de ändå ur min hjärna när de är sagt. Jag får inte veta, jag får inte känna, jag får inte vara. Jag ska sakta tyna bort och försvinna. Ingen kommer märka, visst? Nej ingen kommer märka. Ingen kommer bry sej.

Dessa tankar och ord snurrar i mitt huvud nästan dagligen och de krävs mycket energi från mej att skjuta undan dem, vissa dagar klarar ja bara inte av att trycka bort den där jäveln. De dagarna faller jag mot botten igen. De dagarna bryter jag ihop. De dagarna ligger jag bara i sängen med gråten som enda sällskap. De dagarna kommer allt för ofta nu igen.

ja önskar att jag kunde gömma känslorna om att vara ignorerad.

Så mkt tankar, så mkt känslor. raderar vissa kapitel ur mitt liv genom att ta bort vissa bilder på bdb.. känns bra, för ja vill ändå inte ha dom kvar. de gör för ont eftersom det som de handlar om ändå bara är kaos, borde radera mer, men är inte redo än.

de finns vissa människor som har stått mej väldigt nära, som jag har litat på blint när de sagt att de ska göra allt för mej. men de enda de egentligen gjort är att tryckt ner mej ännu mer i skiten. fått mej att känna mej värdelös och äcklig, fått mej att tro att ja inte duger till nått och spelat på mina svaga sidor som de så väl vetat om. sett till att jag fått fler nätter där ja kämpar mot demonerna som kmr med ångesten som de packar på mej. fått mej att göra saker som ja egentligen inte velat.

jag borde egentligen tacka dessa människor. de har fått mej att inse att jag inte behöver finna mej i den skiten, att jag är så mkt bättre än vad dom är. att jag förtjänar ett bättre liv än de dom erbjöd mej. ja borde tacka dom för allt dom gjort mot mej, för att dom gjort så att jag inte litar blint på människor längre. dom fick mej att må så dåligt och bli så pass svag så att jag insåg att jag var så mkt starkare än ja trodde då.

jag har nu bestämt mej för att radera dessa människor så mkt ja kan ur mitt liv. dom ska inte få vinna över mej, för jag är bättre än dom. ja hoppas dom får ett bra liv. men mej kan dom glömma iaf. jag tänker inte längre finna mej i att vara någon som de kan trampa på och kasta sin skit på. ja tänker inte längre finna mej i att jag är någon som de ringer när de inte finns någon annan kvar. dessa människor existerar inte längre för mej.