Livet Enligt Mig

Att vara kär är lite som att åka en känslokarusell, allt snurrar och jag blir en aning yr och vinglig. Det är lite läskigt samtidigt som det pirrar i magen av välbehag. Jag tycker att tiden flyger fram, allt går fort, jag blir orolig för att det går för fort. Att det ska spåra ur, samtidigt som jag litar på att det är säkert. Och jag hoppas att slutet inte är bakom nästa kurva. 

Det är så mycket tankar, så mycket känslor, så många ord. Allt vill komma ut på en gång, men jag kommer på mej själv då och då med att hålla tillbaka. Jag vill inte visa exakt allt, jag vill inte blotta hela min själ. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Jag skulle kunna bli krossad totalt! Men de är ju inte som att jag aldrig blivit det förut. Jag menar, det går ju över till slut ändå. Så varför vågar jag inte släppa ut allt? Vad är jag egentligen rädd för? Jag är rädd för den där kurvan, den som kommer precis innan slutet på alla berg- och dalbanor. Den är jag rädd för. Men vad är egentligen så farligt med det? Det är ju bara att köpa en ny biljett och fortsätta åka, och om det visar sej att det inte var kul så är det väl bara att välja en ny karusell? Men nej, inte denna gång. Denna gång är allt annorlunda, denna gång vill jag att allt ska vara perfekt hela vägen. Men å andra sidan kan inget vara perfekt. 

Men du är perfekt för mej, precis som du är! Jag är, för först gången på väldigt länge, lycklig! På riktigt lycklig! Även när jag har mina djupa dalar så känner jag lyckan igenom allt. Jag kan vara precis den jag är, även om jag inte vågar släppa ut exakt allt. Men jag vet att jag kan det, när jag är redo! Eller när jag känner att du är redo kanske är ett bättre sätt att utrycka det på.