Livet Enligt Mig

Jag är så arg så jag kokar! Mest på mej själv. Detta inlägg kommer inte bli nån fin text med klyschiga metaforer för rädsla och ångest.

Ångesten bara väller över mej!! Flyttångest, tentaångest, separationsångest. Å allt på en gång oxå. På onsdag flyttar jag, med hjälp av P, till Norrköping igen. Samtidigt som de ska bli skönt att äntligen få lite rutin på vardagen och ett eget boende igen, så vill jag inte tillbaka. För mycket ensamhet OCH för mycket minnen. Minnen som gör så jävla ont. De gör ont bara av att tänka på det.... Jag står dock fast vid mina beslut, alla beslut. Oavsett hur ont de gör och oavsett hur det känns.

Det här har varit den värsta sommaren i mitt liv. Jag har avslutat så många saker som jag trodde att jag skulle ha kvar. Men jag måste se till mitt eget bästa, och det är så här de måste vara. Jag hatar att det blev såhär, men det är inte mitt fel. Hur mycket kan man ta innan man faller sönder i bitar??

Mitt i allt hände nått bra iaf, jag träffade P. Han gör mej glad och finns för mej. Han är vad jag behöver, och tro det eller ej,men jag älskar honom!

Men även om jag älskar honom och han älskar mej så finns ändå ångesten kvar. Ångesten över allt som hänt i sommar. Ångesten över ett beslut jag fattat för allas bästa, men som jag ändå ångrar varje sekund. Och ännu mer varje gång jag ser en bild eller hör något som påminner om beslutet. Å jag kan inte göra något åt det.

Men de värsta av allt är nog ändå att jag inte vet hur jag ska hantera all ångest. En famn att gråta i räcker lixom inte, en samtalskontakt känns som slöseri med tid. Dom förstår ändå inte. Mina tidigare tillvägagångssätt får jag inte använda mej av för de som finns omkring mej.

Det känns som om något äter upp mej inifrån. Som ett hål i magen och en klump i halsen som bara blir större. Jag kvävs från insidan. Jag orkar inte med det här... Jag vill inte vara med längre...