Livet Enligt Mig

vet inte riktigt vad det är, men de är nått som ligger under ytan och gnager.

Jag mår inte bra alls, men har ingen anledning att må dåligt. ja vaknar jätte glad, men går och lägger mej jätte deppig... nästa varje dag. små tjafs blir stora tjafs och ja känner mej inte alls bekväm i de. jag vill inte tjafsa och bråka. men om nån frågar hur de är så bara snäser jag, fast jag vill vara trevlig. ja blir bara så nere och orkar inte göra nått alls. något stjäl min energi och jag vet inte vad det är... har inte lust med nått alls! vill inget alls...

de är dessutom jätte svårt att äta.. de tar lixom bara stopp, men ändå blir jag hungrig igen.. försöker äta, för jag är ju hungrig.. tar två tuggor, och igen.. helt stopp och får inte i mej mer.

ja orkar inte, vill inte.. ja vill sova, sova hela vintern. inte vakna fören solen väcker blommorna. men de funkar inte så, å ja tror inte att de spelar nån stor roll. för oavsett om det är ljust ute så kommer jag ändå att frukta mörkret och alla figurer som jag inbillar mej att de finns där. de funkar lixom inte, mörkret är läskigt oavsett var de är nån stans. och livsfarligt om jag är själv.

det finns något inom mej som vill ut, men jag vet inte vad de är. bara att det är något som vill förstöra allt jag har byggt upp. bara riva allt så att jag måste börja från början igen. något som kommer leta fram de där blanka glittriga som är så farligt. något som vill se det röda vackra igen. de vackra som borde vara gömt, för att det är då det är som vackrast, när de får vara där det hör hemma. något inom mej stjäl min energi, äter upp den på dagen så att jag är helt slut när jag kommer hem.. och masken faller.. igen, så fort jag kommit innanför dörren. eller så fort de andra lämnat rummet. masken faller varje kväll. jag orkar inte mer. den blir bara tyngre och tyngre. ja kan inte bära den.

jag vill inte längre bära min mask, om de ska vara så tung, men jag är tvungen till det. annars rör jag om och allt blir i obalans. jag önskar att den var så lätt, så lätt så att den inte längre var en mask, utan att de faktiskt var jag! den rätta jag. men de är inte alltid så lätt!

Faan, något drar mej ner mot botten igen, och jag vet inte vad det är.

det är de som är det jobbigaste, jag vet inte vad de är.!! jag vet bara att det är något som är farligt!