Stormen
Jag står så nära kanten att minsta vindpust kan få mej att falla, jag greppar i panik efter något som kan få min balans tillbaka. Men det finns inget där. Jag står på toppen av en klippa utan minsta lilla buske eller ens grässtrå att hålla fast i. Stormen närmar sej och jag känner hur hjärtat rusar mer och mer. Ångesten väller in över mej, som vågorna slår mot klippväggen som bryter ytan ett antal meter under mej. Jag ser hur molnen hopar sej och blir svarta. Det enda som snurrar i mitt huvud är - Jag får inte falla. Jag ser demonen i min skugga, jag kan se hur han hånler och hör hur han ger ifrån sej ett sånt där elakt ”skräckfilms-skratt”.
En rysning längst ryggraden och allt hår på kroppen reser sej. Den första vindpusten skakar om mej och ja känner paniken krypa i kroppen, den börjar i tårna och fortsätter upp längst benen och sen stannar den i magen som ett stort svart hål. Nästa vindpust kommer och benen håller snart inte upp mej mer. -En vindpust till och jag faller. Det känns som om jag flyger, men snart inser jag att det är vinden som tagit mej med på en resa. En resa som känns så underbart bra att jag inte vill tänka på hur den kommer att sluta. Men jag vet, jag vet att vinden inte orkar bära mej. Vinden kommer att släppa mej och då faller jag, då faller jag tillbaka till det där mörka djupa som håller mej så hårt när jag väl kommer dit.
Vinden avtar och jag känner hur jag faller hejdlöst ner mot vattnet. Det svider igenom hela kroppen när jag slår mot vatten ytan, men väl under ytan blir kroppen helt lugn igen. Här hör jag hemma, det är så de känns i hela kroppen… Förutom i magen, i magen finns det där stora svarta hålet kvar, de där som blir större och större ju närmare botten jag kommer.
Jag var på väg upp, och det svarta hålet var näst intill obefintligt. Men sen kom stormen, den storm som fick ner mej till botten igen. Nu är jag fast i demonens klor igen i hans mörka grotta nere på botten. Men ja ska kämpa, ja ska ta mej lös. Jag har lyckats förr. Men ju högre upp jag kommer, desto svårare blir fallen. Klara jag verkligen av det? Orkar jag verkligen upp igen efter detta?
De här bakslaget har tagit hårt på mej, och de kommer nog att ta tid innan jag vågar börja klättra igen mot den där höjden.