Livet Enligt Mig

Det är nu, nu som mitt liv börjar. Börjar på riktigt. Jag kommer fortfarande att slåss mot demonerna i mörkret. Jag kommer fortfarande att behöva kämpa bara för att bli nertryckt igen, dragen mot botten, släpas på marken av min egen spegelbild. Mina demoner och hjärnspöken kommer alltid att finnas, dom kommer göra allt för att krossa mej. Som dom gjort så många gånger förut. 

 

Men för första gången på väldigt länge, orkar jag kämpa emot. Jag orkar få huvudet ovanför ytan, jag orkar stå emot vinden och slipper vingla på kanten. Jag är skyldig detta till alla som står mej nära och funnits kvar när kraften gått och gömt sej, men mest av allt är jag skyldig mej själv detta och jag förtjänar det. 

 

Det är många år sen jag insåg att jag var sjuk. Och ni andra som finns för mej, ni måste oxå inse att jag faktiskt lider av en sjukdom. Det är ingen tonårsperiod som går över. Mina demoner och mina spöken kommer alltid att finnas med mej, dom är en del av mej. 

 

Kärleken har hittat mej, och jag har hittat kärleken! Jag har varit kär förut, men det var inte kärlek. Man kan vara kär utan att det är kärlek. Men nu är det kärlek och allt vad det innebär. Han finns vid min sida när jag är glad, men han finns oxå när jag är ledsen. Han ställer inga krav på att jag ska bli frisk, han finns och stöttar mej när sjukdomen tar över. Han ger inga löften om att bota mej, bara löften om att stötta. 

 

Jag har blivit sårad så långa gånger, men även varit den som sårat. Det går inte att gå igenom livet och tro att man aldrig ska bli sårad, och att man aldrig sårat någon. Jag har varit rädd för att bli sårad igen, för jag vet hur ont det gör. Men jag har insett att det är lönlöst att vara rädd för det. Jag satsar allt, lägger över hela mitt hjärta i min pojkväns händer. Det är upp till honom om han vill vårda det eller slänga det på marken. Men även jag har de valen med hans hjärta. 

 

"Vi tar den kärlek vi tror att vi förtjänar" 

Jag förtjänar att må bra, efter alla år med misär är det min tur att må bra! Jag är mer kräsen nu när det handlar om vilka som får komma mej nära, vilka jag släpper in i mitt hjärta. Jag släpper bara in dom som verkligen förtjänar det. Annars kommer jag gå sönder igen. 

 

Jag är på väg in i vuxenlivet på riktigt, jag lämnar den lilla osäkra flicka  bakom mej. Eller åtminstone det mesta av henne! 2014 är mitt år, mer än halva året har gått och allt har bara blivit bättre. Det kommer gå i vågor, men jag vet att jag är på väg upp för att äntligen stå på egna ben, med stöd av fina och underbara människor. Jag kommer falla igen, jag kommer skriva ut min ångest och jag kommer kämpa mot vinden där uppe på klippkanten, så kommer det alltid att vara. Men jag kommer kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan nu! För jag är lycklig, och det är det som räknas!