JAG har bestämt mej!
This is my life!
Jag slits mellan de olika delarna som vill ha mig. Den mörka hemska demonen som hotar med att förstöra allt som jag någonsin värderad i mitt liv, minnen, människor, allt. Och den ljusa fina… ja vad är de för nått, det är svårt at identifiera de lilla ljus som försöker få mej på dennes sida, en ängel? En vän? Jag vet inte, men jag vet att de mörka fortfarande är större och starkare även om det krympt betydligt sedan för några år sedan.
Zebraflicka, tigerflicka, emo… ja kalla de vad du vill, men det är en sjukdom som är svår att bota på egen hand. Och jag känner att jag har kört fast rätt rejält nu och om de inte blir någon ändring så ger jag upp. Men samtidigt så har ja så svårt att sätta ord på hur jag mår när jag inte får skriva det, så det är väldigt svårt för mig att försöka få den hjälp jag behöver.
Det finns många som lovat att hjälpa mig så gott de kan, men ja litar inte på människor som säger så, för måna av dessa människor har inte ens försöka på riktigt innan de givit upp och lämnat mej sviken på knä vid deras sida, jag har sett dem gå och vända mig ryggen och varje gång detta har hänt så har jag fallit djupare än någonsin.
Jag litare inte heller på sjukvården, hur många chanser ska de få? Olika landsting, men ingen skillnad på hanteringen. Hur pass sjuk måste man vara innan man får hjälp? Är det inte bättre att förebygga sjukdomen? Tydligen inte enligt den erfarenhet jag har.
Självklart finns det dagar då leendet är relativt äkta, men mer eller mindre varje kväll får jag stå ut med alla tankar om ideal och mål som måste uppnås. Detta skapar allt kaos jag lever i just nu, vilket i sin tur leder till ångesten som kommer när allt blir för mycket. Och jag vet fortfarande inte något bättre sätt att hantera detta än att föra över den psykiska smärtan till fysisk smärta, men detta leder ju i sin tur bara till mer ångest.
Ibland undrar jag dock om jag verkligen vill bli frisk, om jag verkligen vill sluta med allt de där. För de är ju ändå jag. De är ju ändå min identitet. Att vara sådär kluven. Om de försvann, vem är jag då liksom? Vem är Emma då? Jag vet inte, men å andra sidan så vet jag ju inte vem jag är nu heller så vad spelar det egentligen för roll?
Det är få som vet om denna kamp jag har. Och ännu färre som vet att jag har den nästan varje kväll. Jag vet inte riktigt varför jag väljer att berätta det så är öppet som på internet, ja vet egentligen inte varför jag väljer att berätta det alls. Kanske för att jag någonstans tror mig veta att de ändå inte är någon som kommer bry sej om att läsa all denna text. Och om de är någon som gör det så skulle nog inte den ta detta på allvar då jag lägger ut de på min blogg.
Men jag är så less på att behöva gömma vem jag är för att de ska vara så skambelagt att vara sjuk som jag faktiskt anser att jag är. Ja menar hur många gömmer att de har magsjuka eller att de är förkylda? Detta är en sjukdom lika som de, nej värre. Denna sjukdom, lika som många, om inte alla, andra psykiska sjukdomar borde tas på mer allvar än de gör idag och borde uppmärksammas mer än de gör idag. Och på ett annat sätt än i dagens samhälle.
Det är skamligt att vara deprimerad, ändå är det en väldigt vanlig sjukdom bland människor i dagens samhälle. Jag tänker inte skylla detta på något, för de finns många olika anledningar till varför folk är deprimerade. Ja menar bara att vi borde ta de på större allvar istället för att vifta bort det med en ask piller för att sen tro att vi ska slippa se personerna igen.
Det kan drabba vem som helst och om läkarna fortsätter skicka hem oss med en ask piller så kommer dom kanske inte se oss mer heller, men inte på grund av att vi blivit friska, utan på grund av att vi inte längre finns på denna jord.