And boy, looking back I see I'm not the girl I used to be.
Startade upp den gamla datorn i dag.. stort misstag.. Nu har jag åter igen gått igenom en hel hög med bilder och raderat. Det högg bokstavligen till i hjärtat när jag såg alla bilder och jag sitter här med tårar i ögonen igen på grund av dig. Alla känslor som var så förvirrande börjar reda ut sig, allt som någonsin varit bra är nu borta. Och kvar finns bara besvikelse och sorg över allt du gjorde. Jag mår illa av att tänka på det som hände, jag mår illa av att tänka på konversationerna som jag fick se. Jag hade nästan kunnat förtränga de... till nu.. Från början tänkte jag alltid att du var för bra för mig och att du förtjänat nån bättre än mig. Men nu kan jag bara tänka på att jag är för ba för dig och att jag förtjänar nån som är bättre än dig. Och jag vet att det är sant. Och jag vet att du läser här ibland, så du kommer antagligen se detta. Då har jag en sak att säga dig: Ge fan i att höra av dig till mig, jag behöver inte dig. Du kommer aldrig kunna hjälpa mig med nått. Jag försöker gå vidare, de borde du oxå göra. Du har ingen som anledning til att prata med mig längre så du kan faktiskt dra åt helvete! Jag vill aldrig mer se dig!!!!!!
"we accept the love we think we deserve."
Jag försöker intala mig själv om att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar det bästa. Men det går inte så jätte bra. Mycket är fortfarande kaos i mitt huvud och skolan är sjukt tung, jag är fortfarande inne på att jag kanske inte klarar av detta. Men jag är tvungen att kämpa, för just nu känner jag att detta är på väg att bli min stad och jag vill gärna vara kvar här när skolan är över. Eller i och försig så känner jag mig inte hemma nån stans.. Hudik har aldrig varit min stad och jag har inget kvar att hämta där. Jag vill inte tillbaka. Sundsvall var aldrig heller min stad och där har jag inte heller nått att hämta. Åre var bara tillfälligt. Och nu Norrköping.. När ska jag hitta hem? Jag känner mig relativt hemma här, men de är bara för att jag har skolan och de. Vad händer när skolan är slut? Jag har inte mycket till liv utanför skolan. Jag känner knappt nån som är från stan. Och varför ororar jag mig så mycket? Jo för att tiden går fort. Snart har det gått ett år till. Och de är klart som fan jag är orolig för vad som händer efter skolan när jag känner att jag inte har nån stans aatt ta vägen då.
Jag måste lära mig att sortera mina tankar och lägga undan dem. Men det går inte. Tror inte jag har gjort annat än gråtit i helgen nästan. Och det finns egentligen ingen anledning till det, inte nån speciell i alla fall. Jag känner mig vilse, borttapad och bortglömd och det finns inte riktigt någon att prata med. För vem vill höra på när nån sitter och klagar över sina fjuttiga problem när det finns andra som har det mycket värre? Vem skulle vilja hjälpa mig lixom? Jag behövs inte här, Ingen skulle märka nått, ingen skulle bry sig. Jag borde försvinna.
Here we go again
Allt börjar om från början igen. Det är jättejobbigt i skolan just nu. Dels för att förra kursen va värdelös och jag kuggade typ allt i den -.- men nu läser jag idrottskursen och tycker att den är jätte spännande och intressant. Problemet är att jag inte känner att jag passar in, de allra flesta är tjejtjejerna och fotbollskillar (generaliserande stereotyper) och jag klarar inte av det just nu. Vet att problemet ligger hos mej och inget ont om dessa människor. Dom är trevliga. När dom väl säger nått till mej, vilket oxå är mitt fel. Jag känner mej obekväm och gör mej osynlig, ingen ser mej och ingen hör mej. De funkar helt okej på lektionerna, då vi har annat att tänka på. Det är luncherna som är värst, speciellt när vi är i Linköping. Lunchsamtalen består till stor del av två saker som jag absolut inte ha nån lust att prata om: vikt och när man ska skaffa barn. Man ska redovisa allt man äter och tänka på hur mycket man stoppar i sej, och de är precis som jag är van... De smalaste och mest tränade tjejerna klagar mest över hur tjocka dom är och vilken ångest de får över att de inte hann med att träna alla 4 ggr denna vecka.... Efter vikten ska man vilja ha barn oxå, helst nyss och man ska berätta för alla hur underbar de skulle vara att vara gravid just precis nu och hur man försöker övertala pojkvännen om det eller så... I dessa samtal sitter jag bara tyst och tittat åt ett annat håll, men de gör inget. Ingen märker att jag finns där ändå..
Det blev ett klagoinlägg idag, men när vardagen består till mesta del av ångest så blir det lätt så. Jag saknar någon att prata ut med. Försökte även skaffa samtalskontakt, men de fick ju sådär :/ jag vet faktiskt inte om jag kommer klara av skolan den här hösten :/ de börjar bli tyngre än någonsin nu :'(