Livet Enligt Mig

In my head! 

Du är inte bra nog, du är värdelös.

Orden ekar i mitt huvud flera gånger om dagen, jag släpper inte ut dom. Dom får fortsätta eka där inne, för en del av mej tror på dom. Jag är värdelös, så varför ska jag ens kliva upp på morgonen. Jag är inte bra nog, så varför ska jag anstränga mej?

Dom där orden som ekat i mitt huvud så länge jag kan minnas, och som jag inte vet hur jag ska bli av med. Jag vet hur jag kan få som att försvinna för stunden, och jag känner ibland att jag håller på att tappa kontrollen igen. Men jag ska klara det, jag har bara tappat kontrollen ett fåtal gånger detta år. Kanske tre eller fyra gånger på hela året, jag får inte misslyckas nu. Så mycket kontroll har jag inte haft sen jag var runt 11 år tror jag. Men jag känner att jag går sönder innut i istället, när jag inte har någon möjlighet att släppa ut allt. Jag vågar inte längre vända mej till vården, jag är rädd för ännu ett bakslag. Och O ska inte behöva ta alla smällar, de är inte rättvist.

 

Jag har vissa dagar, dagar då jag inte kan ta mej ur sängen. Dessa dagar börjar komma ganska ofta nu. Jag vill inte ha det så, jag orkar inte ha det så. Ångesten tar över mitt liv ännu en gång, minsta motstånd och jag faller. Orkar knappt resa mej igen, men de är väl den tiden på året. Dom brukar säga det i allafall. Även om jag tycker att det händer hela året, så ja, de kanske händer mer när det är höst och vinter. De är ju ändå då mörkret segrar över ljuset och demonerna får mer spelrum. 

 

Den värsta kännslan är ändå att inte känna sej som sej själv, att inte känna igen spegelbilden. Att vara kvar i tonårens identitetskris och dras emellan de olika sidor som finns inom mej, att känna sej fången i en kropp som inte tillhör en. Men ändå känna att den är helt rätt. Hur reder man ut alla tankar som ligger där inne som en kabelhärva? Hur får man rätsida på en vardag som så länge varit på avigan?

 

De är egentligen mycket bra som händer i mitt liv just nu, så varför kan jag inte vara superglad och överlycklig över det då? Missförstå mej inte, jag är sjukt lycklig i det livet jag har just nu. Men den där jävla ångesten ligger ju kvar, och den hoppar fram och förstör när jag blir "för gad". Jag borde vara lyckligast i världen över att ha fått en lägenhet och att jag ska flytta ihop med människan som jag älskar mest av allt på denna jord, han som jag inte skulle klara av att vara utan för att han betyder så fruktansvärt mycket. Jag borde vara glad över att jag ska ta examen till sommaren och då ha avslutat program nummer två på universitetet. Jag menar, hur kan jag tro att jag är värdelös och inte betyder nått, när jag har massa människor i mitt liv som älskar mej? När jag snart har avslutat ännu ett program på universitet, och där med har examen inom två olika yrken? Hur kan det fortfarande eka i huvudet? Hur kan jag fortfarande tillåta att demonerna jagar mej? Hur kan jag vara så svag, efter allt jag byggt upp?

 

Jag känner fortfarande abstinensen efter något som lättar på trycket och gör att jag kan vara fri, om vara för några sekunder. Jag känner fortfarande trycket som kommer inifrån, som om blodådrorna är på väg att spricka. Jag känner hur det värker i händerna, hur händerna saknar känslan av att släppa på kontrollen. Hur hela kroppen saknar kännslan av att slappna av och få vara i berusningen som uppstår när allt får sväva fritt. Jag kämpar mot detta varje dag, vilket resulterar i att jag inte kan släppa på nått ibland. Jag stänger in allt och låter de vara gömt. Men ibland blir det för mycket och rinner över, då går jag sönder och bryter ihop. Men tyvärr är inte tårarna tillräckliga för att släppa ut allt som gömmer sej, så det blir alltid delar kvar. Dom där delarna ligger där och trycker på, så allt börjar om från början igen. De spelar ingen roll hur många gånger jag bryter ihop, de är ändå inte tillräckligt.

 

Går det att ta bort dom där demonerna? Och hur gör man det i så fall?