Livet Enligt Mig

Ja vet inte riktigt vad jag ska ta mej till, denna ständiga saknad gör att jag mår väldigt dåligt. Jag får oxå en känsla av att jag aldrig räcker till. Jag är inte tillräckligt bra på de jag gör, ja är inte tillräckligt snygg, jag mår inte tillräckligt bra. Det duger lixom aldrig. jag jämför mej för mycket med andra. ALLA andra är snyggare än mej. ALLA andra är bättre än mej. dett gör att jag känner att ja måste bevisa att jag är bra på nått, men de brukar aldrig sluta bra, för jag är oxå en sån person som aldrig vill skryta. säger nån att de jag gjort är bra så tycker jag att nån annan gjorde det bättre, för jag är rädd att folk ska tycka att jag är egoistisk om jag tar åt mej och tror att jag gjort något bra. de känns som om de sitter nån på min axel och säger åt mej vad ja ska tycka och tänka om folk. Ja vet inte om denna figur är jag själv eller om jag hittat på att det är någon annan. men allt måste ju komma från mej själv ändå? eller hur? för det är ju bara jag som kan se denna figur...

Jag har aldrig känt att jag blivit accepterad för den jag är, inte helt iaf. även detta är förmodligen något som jag inbillat mej. detta är även en av många saker som lett till mitt självskadebeteende, jag har tyckt att jag ändå var så ful så några ärr gjorde väl ingen skillnad... å de visade ju sej att de inte spelade nån roll, för de var ingen som brydde sej om det i alla fall. för under de 7 år som ja faktiskt har lidit av detta beteende så är det först nu som någon verkligen visat på riktigt att det finns folk som bryr sej, visst har jag fått höra att: "du borde sluta" och " tänk på vilka fula ärr du får" i ganska många år nu.. men de är ingen som har visat med någon form av handling att de har brytt sej fören nu.

P är nog den bästa människan jag har mött, han hjälper mej så mycket. men de är så frustrerande att se hur besviken han är när han inte lyckas, hur dåligt han mår över att inte få mej att må bra. Han har lyckats få mej att sluta med självskadningen, men jag vet inte hur länge till det håller. förlåt, men så är det faktiskt. jag kämpar varje dag med att slå bort tankarna på nya sår och hur ja ska göra för att andra inte ska se det. Jag vill så gärna bli fri, men så länge jag känner att jag inte duger som jag är så kommer jag inte heller kunna sluta skada mej själv. den delen av mej måste bort. långt bort. men jag vet inte hur jag ska få bort den. men jag lovar att jag kämpar! och jag kommer fortsätta kämpa tills jag lyckas.

Jag vill oxå tacka alla mina vänner, för  även om alla inte visat att de bryr sej på samma sätt som P har visat de, så finns dom ändå i mitt liv och bara det är jag otroligt tacksam för! ♥

---

För att få lite mer positiv stämning så slänger ja upp lite bilder jag fotadade när ja var på promenad med P en kväll :) Bara jag som får en magisk känsla i hela kroppen av de två sista bilderna? ;P

(alla bilder är ©)

För någon dag sen tog jag ett väldigt stort steg och plockade fram allt som hade med mitt självskadebeteende att göra och lät min pojkvän slänga allt. Det finns inte längre något kvar. Det kändes så skönt att få bort de, ja har ju bestämt mej för att det är över nu! Men de är inte så lätt som de värkar, ja kämpar fortfarande nästan varje dag för att inte göra det igen, och nu när ja inte längre har kvar sakerna så har ja inte heller längre den "trygghet" som fanns i det. Tryggheten att ja visste att de fanns, ifall att lixom.

Det är jobbigt, det är sjuk jobbigt att veta att sakerna inte längre finns kvar. Jag kommer på mej själv i bland när jag tänker på var sakerna finns och sedan kommer på att de inte finns kvar. Nu måste jag hantera ångesten på något annat sätt och jag vet inte hur. Jag har fortfarande inte kommit på hur.

Det är jobbigt att bryta ett mönster som funnits där så länge att det har utvecklats till ett beroende. och det är svårt att ta sej ur ett beroende. Jag vet inte längre var ja ska ta vägen när ja får ångest. och hur sjukt de än låter så saknar jag mitt beteende. Om ja slutar helt, vem är ja då? Som jag sagt tidigare så är det ju faktiskt en del av min identitet. Och nu saknas lixom en bit. Det är ingen bit jag är stolt över, men ändå. Jag känner mej mer trasig än på länge, men samtidigt mer hel också. Det går inte att sätta något bra ord på det.

Jag försöker hantera mina känslor på andra sätt, men de har inte samma effekt. Detta gör att jag blir rädd att jag kommer börja igen, och att det kommer att bli värre denna gång. Just nu har jag inga ärr som utmärker sej speciellt mycket, man tänker inte på att dom finns där. dom syns inte så väl, jag skäms absolut inte över dom heller. Varför ska jag göra de? De är ju en del av mej som jag står för. Jag är ingen show off som skryter om vad jag gjort, men om nån frågar så svarar jag helt enkelt som det är. Jag försöker inte heller skryta om vad jag gjort här i bloggen utan vill bara göra folk medveten om det. Jag vill visa att det inte är någon hemlighet bara, och de som läser vad jag skriver har ju ändå valt att läsa det oxå, de kan ju inte jag stå för.

Jag försöker klara av att hantera vardagen på ett bra sätt, och att berätta för andra är ett bevis på att jag vet att jag är "sjuk". Jag gör inte detta för att ni ska tycka synd om mej för det är det inte, det är jag som satt mej i situationen vad de gäller mitt beteende. ingen annan bär ansvaret för det och jag har bara mej själv att skylla för att jag är ärrad. Men jag hoppas att jag kan hjälpa andra en dag. Hjälpa dem att inte göra samma misstag som jag gjort. även om jag inte har så mycket att komma med, så har ja ändå varit där, och är fortfarande där själv.