Livet Enligt Mig

Det är nu, nu som mitt liv börjar. Börjar på riktigt. Jag kommer fortfarande att slåss mot demonerna i mörkret. Jag kommer fortfarande att behöva kämpa bara för att bli nertryckt igen, dragen mot botten, släpas på marken av min egen spegelbild. Mina demoner och hjärnspöken kommer alltid att finnas, dom kommer göra allt för att krossa mej. Som dom gjort så många gånger förut. 

 

Men för första gången på väldigt länge, orkar jag kämpa emot. Jag orkar få huvudet ovanför ytan, jag orkar stå emot vinden och slipper vingla på kanten. Jag är skyldig detta till alla som står mej nära och funnits kvar när kraften gått och gömt sej, men mest av allt är jag skyldig mej själv detta och jag förtjänar det. 

 

Det är många år sen jag insåg att jag var sjuk. Och ni andra som finns för mej, ni måste oxå inse att jag faktiskt lider av en sjukdom. Det är ingen tonårsperiod som går över. Mina demoner och mina spöken kommer alltid att finnas med mej, dom är en del av mej. 

 

Kärleken har hittat mej, och jag har hittat kärleken! Jag har varit kär förut, men det var inte kärlek. Man kan vara kär utan att det är kärlek. Men nu är det kärlek och allt vad det innebär. Han finns vid min sida när jag är glad, men han finns oxå när jag är ledsen. Han ställer inga krav på att jag ska bli frisk, han finns och stöttar mej när sjukdomen tar över. Han ger inga löften om att bota mej, bara löften om att stötta. 

 

Jag har blivit sårad så långa gånger, men även varit den som sårat. Det går inte att gå igenom livet och tro att man aldrig ska bli sårad, och att man aldrig sårat någon. Jag har varit rädd för att bli sårad igen, för jag vet hur ont det gör. Men jag har insett att det är lönlöst att vara rädd för det. Jag satsar allt, lägger över hela mitt hjärta i min pojkväns händer. Det är upp till honom om han vill vårda det eller slänga det på marken. Men även jag har de valen med hans hjärta. 

 

"Vi tar den kärlek vi tror att vi förtjänar" 

Jag förtjänar att må bra, efter alla år med misär är det min tur att må bra! Jag är mer kräsen nu när det handlar om vilka som får komma mej nära, vilka jag släpper in i mitt hjärta. Jag släpper bara in dom som verkligen förtjänar det. Annars kommer jag gå sönder igen. 

 

Jag är på väg in i vuxenlivet på riktigt, jag lämnar den lilla osäkra flicka  bakom mej. Eller åtminstone det mesta av henne! 2014 är mitt år, mer än halva året har gått och allt har bara blivit bättre. Det kommer gå i vågor, men jag vet att jag är på väg upp för att äntligen stå på egna ben, med stöd av fina och underbara människor. Jag kommer falla igen, jag kommer skriva ut min ångest och jag kommer kämpa mot vinden där uppe på klippkanten, så kommer det alltid att vara. Men jag kommer kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan nu! För jag är lycklig, och det är det som räknas! 

 

Att vara kär är lite som att åka en känslokarusell, allt snurrar och jag blir en aning yr och vinglig. Det är lite läskigt samtidigt som det pirrar i magen av välbehag. Jag tycker att tiden flyger fram, allt går fort, jag blir orolig för att det går för fort. Att det ska spåra ur, samtidigt som jag litar på att det är säkert. Och jag hoppas att slutet inte är bakom nästa kurva. 

Det är så mycket tankar, så mycket känslor, så många ord. Allt vill komma ut på en gång, men jag kommer på mej själv då och då med att hålla tillbaka. Jag vill inte visa exakt allt, jag vill inte blotta hela min själ. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Jag skulle kunna bli krossad totalt! Men de är ju inte som att jag aldrig blivit det förut. Jag menar, det går ju över till slut ändå. Så varför vågar jag inte släppa ut allt? Vad är jag egentligen rädd för? Jag är rädd för den där kurvan, den som kommer precis innan slutet på alla berg- och dalbanor. Den är jag rädd för. Men vad är egentligen så farligt med det? Det är ju bara att köpa en ny biljett och fortsätta åka, och om det visar sej att det inte var kul så är det väl bara att välja en ny karusell? Men nej, inte denna gång. Denna gång är allt annorlunda, denna gång vill jag att allt ska vara perfekt hela vägen. Men å andra sidan kan inget vara perfekt. 

Men du är perfekt för mej, precis som du är! Jag är, för först gången på väldigt länge, lycklig! På riktigt lycklig! Även när jag har mina djupa dalar så känner jag lyckan igenom allt. Jag kan vara precis den jag är, även om jag inte vågar släppa ut exakt allt. Men jag vet att jag kan det, när jag är redo! Eller när jag känner att du är redo kanske är ett bättre sätt att utrycka det på.