Livet Enligt Mig

Äntligen.. Eller kan man säga det? Ja det kan man.. Äntligen kom gråten. Bröt ihop när jag satt i telefonen. Försöker reda ut mit liv men slussas bara runt. Ingen vill ta på sig det stora ansvaret att försöka hjälpa någon. Vill du ha medicin? Har du någon diagnos? Vill du ha en diagnos? Kan du sammanfatta ditt mående på 3 sekunder i telefon? Tyvärr, vi har ingen plats. Kan du vänta i 1½ månad? Vill du dö? NEJ!!!! Jag vill bara ha lite stöd i vardagen, så jag kan hantera stressen och ångesten. Jag behöver bara lite stöd. 

 

Man måste vara star för att vara sjuk.. Jag skrev ett sms till en vän i dag och sa att jag inte tänker ge upp denna gång, men jag kommer nog inte klara det ändå :/ Jag är inte stark nog för att slussas runt till olika instanser, som jag ändå bara får prata i telefon med. Och jag har inte råd att gå till någon "riktig". Psykiatrin i det här landet är inte den bästa, efter att ha slussats runt i åtta år så har jag rätt att säga det. Efter att ha blivit behandlad som skit de flesta gångerna så har jag rätt att säga det och eftersom jag själv har jobbat innom det så har jag rätt att säga det. Allt känns hopplöst och det känns som om jag måste stå där i dörren med ett trasigt yttre för att dom ska förstå mitt trasiga innre. Om de ens skulle märka nått då... Men jag vill inte, jag vill inte att de ska synas mer på mitt yttre än vad det redan gör. Och jag vill inte ha fler återfall. Jag vill kunna slänga allt och känna mej stolt över det. Jag vill kunna lämna allt bakom mej, men just nu känns det som om allt kämpar emot mej. Och mitt innre krig gör det inte lättare. 

 

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur jag slusats runt och själv valt att avsluta kontakter. Hur jag blivit bemött och vad människor i min omgivning säger om mina tankar och känslor, men det orkar jag inte nu. Det är jag som upplever mina känslor, inte du. Så du kan inte säga till mej att det inte är på riktigt. För det är på riktigt för, för mej är det på riktigt. 

Håll humöret uppe, aa de är lätt att säga. Maske åker på varje dag nu, men faller till golvet med en smäll varje kväll. Krossas mot betongen varje kväll. Vet inte hur många lagningar den kommer klara av. Jag är ständigt på bristningsgränsen och de där förbjuda känns mer och mer lockande varje dag. Det är så nära att jag kan ta på det, men jag måste vara stark. Både för min egen skull och för andras. Jag kan inte förlora detta igen, det går inte. Jag får inte. 

Allt gör så ont, allt faller. Allt jag har byggt upp, all lycka, all glädje.. Borta. All ork.. Borta. Jag vill ta en paus, tänka på mej själv. Men jag vet inte hur jag ska göra det. Det är kaos i min hjärna. 

Jag vill bara gråta, inte göra nått annat. Bara ligga i sängen och gråta. Matdemonerna börjar oxå spöka, dom bråkar med varandra. Den ena säger ät.. Ät allt du ser, så mycket som möjligt och lite till. Den andra säger ät inte, avstå från allt. Du blir fet annars. Det slutar med att jag inte äter alls, tills det går över styr och jag äter allt jag kan se som är ätbart. 

Det finns inga rutiner och ingen tid. Och det finns ingen axel som jag kan luta mej mot. Det finns inget stöd och ingen fast punkt. Det finns ingen som orkar sitta bredvid och trösta och bara lyssna. Allt är för ologiskt för att nån ska förstå. Det finns ingen som kan ge råd eller bara vara. Det finns ingen styrka och inget ljus.. Just nu ser jag bara mörker. Det finns ingen som skulle kunna stå ut med allt kaos som rör sej i mitt huvud just nu. 

Känslor, alla dessa jävla känslor. Dom är för starka, de finns för mycket som jag vill säga. Det finns för mycket känslor och det skapar kaos, jag försöker att inte känna så mycket. Jag försöker vara försiktig, men det går åt helvete. Det går för fort och jag blir åksjuk. Det blir för starkt och jag drar mej tillbaka. Inget får vara seriöst, det accepteras inte av nån. 

Det behöver inte definieras, men jag måste få känna? Och jag vill ha respons.. Men det är för tidigt. För stort och jag är för trasig. 

Jag går inte att laga, det är hopplöst att försöka och allt går bara fel. 

Jag orkar inte leva såhär. Jag vet att allt är mitt fel och det är jag som måste ändra mej. Det är jag och endast jag som kan laga mej, men jag vet fan inte hur man gör. Och ingen kan svara på mina frågor och ingen kan reda ut detta jävla kaos. Jag är förtvivlad och det kommer aldrig att blir bra, någonsin, igen. Det hör kommer vara slutet för mej :'( 

Det finns en oro inom mej, den lixom gnager i hela mej. mest i magen och i halsen. Det känns som om den försöker ta sej ut, men nått hindrar den. Så den försöker äta upp mej inifrån istället.  Vet inte riktigt vad det handlar om. Stress? Kaos? Ja det mesta faktioskt. Jag är stressad som fan över skolan. Kan inte längta mer till att denna kurs är över. Jag fattar inte ett skit och jag känner mej värdelös på allt. Jag är nära att ge upp varje dag. Jag som varit så glad ett tag nu, men allt roligt kommer väl till ett slut antar jag. 

 

Det är så mycket som snurrar nu, så mycket kännslor.. igen.. varför kan jag inte bara få ta en paus från att känna något? Varför måste jag bli som besatt varje gång jag börjar känna något? Oavsett om det är sorg, rädsla, glädje , lycka eller kärlek. Jag är besatt av kännslor och kan inte släppa dem. Jag försöker på nytt att börja om, men det slutar lika varje gång. Kärleken kommer, lyckan glädjen, sorgen.. känslan av att vara övergiven. Vart tog min förmåga att läsa människor vägen? jag som varit så bra på det. Nu är det helt borta, jag kan inte läsa av nån längre. Jag litar fullständigt på människor, från första början och börjar sedan tvivla på deras ord, deras sätt att vara. För vem kan väl vilja vara med mej av fri vilja? Vem kan väl möjligen bara tycka om mej utan baktanke? 

 

Jag vill starta ett nytt liv, bara sudda ut allt jag gjort tidigare, allt jag blivit utsatt för och allt jag någonsin känt för någon.. Börja om på ruta ett och vara helt blank. Men mitt förflutna hinner ikapp mej, och tankarna börjar snurr igen.. Jag blir efterhängsam och rädd för att ännu en gång bli lämnad där nere på botten utan hjälp att ta mej upp. Det finns en speciell människa som just nu använder mej som en jojo.. utan att ens veta om det egentligen. Drar upp mej till ytan, till splen, till lyckan. För att sen bara skicka ner mej igen till mörkret och kylan på botten. Men denna männoska är inte medveten om något av detta, denna människa har ingen aning om vad jag har gått igenom, vad jag har gjort tidigare. Vilket egentligen vore till en fördel för mej, men nej då. För jag kan inte diskutera mina ångestattacker och humörsvängningar med denna människa. Och jag är rädd för att skrämma bort någon som ändå börjat betyda väldigt mycket för mej om jag börjar göra de. Så jag vill ta avstånd i stället, men de går inte heller. För egnetligen så vill jag inget hellre än att ringa denna människa och bara gråta och säga att jag hatar mitt liv och att jag vill dö. Fast jag egentligen inte vill dö.. jag vill bara inte leva så som jag gör, med all förvirring och allt kaos i huvudet. 

 

Men det slutar som vanligt med att jag stänger in allt i mej själv och går sönder ännu en liten bit. 

 

Jag vill inte leva med denna ångest längre, men om jag tar bort den.. vem är jag då? Ångesten är min bästa vän och värsta fiende. Ångesten är den enda som varit med länge nog för att förstå och veta vad som pågår. Den äter upp mej långsamt, tills jag bar är ett skal.. igen... Jag trodde det var över, men jag börjar misstänka att jag åter igen är den där osäkra dumma lilla tjejen som jag var i tonåren och det skrämmer mej, för jag vet vad jag var kapabel till då, och jag vill inte falla tillbaka. Jag vill vara starkare än så, jag vill inte vara hon igen. 

 

Jag försöker att inte falla tillbaka, för jag vill inte ha fler spår. Jag vill inte se det rinna mer. Men jag är rädd för att det snart går över styr och att jag faktisk faller tillbaka till det igen...