Jag hatar att jag älskar dej, jag älskar dej så mycket att jag hatar mej.
Känslor.. Varför ska man ha sånna? De är bara förvirrande ändå. Allt är, som vanligt, kaos och upp och ner. Jag vill stänga av allt, stänga ute alla. Säga upp mej från livet. Jag orkar inte, jag vill inte längre. De är ett pågående krig inom mej, och jag vet inte hur jag ska få ute med minsta möjliga skada på mej själv. Jag behöver nån att prata med, nån som kan vara opartisk i allt. Nån som inte dömer efter allt dom hänt, nån som kan hjälpa mej att förstå. Men för de måste det finnas tid.. Och pengar.. Och jag saknar båda :/ jag vill inte leva såhär, just nu vill jag inte leva alls. Förlåt. :'(
The show must go on
Ännu en gång har jag fattat ett stort, svårt och jobbigt beslut som påverkar livet. Vi är sårade, men det var bara en fråga om när det skulle ske på grund av hur situationen ser ut. Det är sjukt jobbigt och du vet att du betyder sjukt mycket för mej. Jag uppskattar allt du gjort för mej och hoppas att vi med tiden kan vara väldigt bra vänner. Du finns alltid i mitt hjärta, men de var inte vår tid just nu :'/ tårarna bränner mina kinder när jag så lite som tänker på dej. Jag älskar dej, men det är så här det måste bli just nu. Du är en underbar människa P, glöm inte de. Och jag önskar att situationen hade varit annorlunda och att vår resa inte hade behövt sluta här. :'( <3
A beautiful lie
Tillbaka på ruta ett, allt kommer på engång. Har inte haft tid till att tänka så mycket, men nu drunknar jag i tankar. Jag vill kunna prata, prata med någon som förstår, någon som vet vad som händer. Någon som du? kanske..
Jag vet inte längre hur jag ska hantera kaoset..igen. Jag får inget fokus, allt blir suddigt. Hösten är här, mörkret kommer snabbare och det blir mindre och minder tid utan demonerna. Dom har vassare klor än vanligt, hårdare ord än vanligt. Dom står på varsin sida, river och sliter. Jag försöker komma loss, försöker ta mej därifrån. Vet att dom bara existerar i mitt huvud. Vet att det är jag som skapat dom genom att sätta ett namn på ångesten. Och det är bara jag som kan få dom att sluta. Allt är bara i mitt huvud, alla hårda ord kommer egentligen från mej själv, spåren efter demonerna ör det jag själv som skapar. Allt detta är jag fullt medveten om, och jag vet inte om det blir lättare eller svårare att hantera genom att sätta ord på det..
Det är mycket nu, mycket som kräver mitt fokus, och ändå kan jag inte släppa det som är orelevan. Det förflutna, det som inte ska finnas längre. Men det är så mycket kännslor kvar kring allt som hänt, så många spår. Så mycket mer än jag vill erkänna för mej själv. Jag försöker ta mej igenom dag för dag, och i slutet av dagen är jag så slut så jag inte ens kan försöka fokusera. Då kommer allt tillbaka. Allt bra som var, Allt dåligt som blev. Alla fel jag gjorde, gör och kommer att göra. Allt på samma gång. Jag kan inte skingra tankarna och det blir kaos.
Jag är en tänkande människa, en sån som tänker för mycket. På allt. Och jag vet inte hur jag ska ta mej ur det, ta mej ur det måste jag snart. För det krossar mej, det kommer bli min död en vacker dag. Det finns för många "Tänk om.." i mitt liv. Jag saknar för mycket, sånt som jag inte behöver sakna. För det är dåligt för mej, sånt som gör mej illa. Tider som varit de värsta i mitt liv, dom tiderna saknar jag mest. Jag tror att de ändå har att göra med att jag då "visste" vem jag var. Jag var hon, hon som satt i hörnet helt själv. Hon som alltid var randig så att alla kunde se, men inte behövde bry sej om. Hon som umgicks med "dom där", dom som ingen annan skulle våga röra eller knappt titta på. Hon som höll på med alla killar.. Alla killar som var fel.
När ska man hitta rätt här i livet? Varför måste man bli vuxen? Varför måste man få massa ansvar?
Det är ditt liv nu, dina beslut och dina konsekvenser. Ingen annan kna bestämma, bara du! Det blir för mycket.. Vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen. Vad händer om jag behåller de som de är? Jag har fått ta stora beslut, som inte bara involverat mej. Beslut som jag ångrar varje dag och som sänker mej totalt. Jag önskar att jag kunde gjort på andra sätt. Att jag inte tvingats ta de beslut jag gjort, men det är för allas bästa. Jag är bara rädd för att de ska leda till andra beslut, sånna som inte alls kommer vara bra. Sånna som kommer påverka alla i min omgivning på många sätt.
Helt ärligt så vet jag inte hur jag mår just nu, jag orkar inte längre känna efter. Jag går på rutint, till skolan, till möten, till affären ibland. Jag ärter.. ibland... jag sover.. i bland... Snart börjar allvaret, och jag måste börja ta ansvar för att klara av det som händer i vardagen. Men jag orkar inte med något ansvar just nu. Jag orkar inte med mej själv. Jag bara.. orkar inte..
Det finns så mycket mer jag vill säga, skriva, skrika. Men jag får inte fram de. Jag kanske är rädd att människor ska höra, läsa, what ever. Rädd för hur de ska uppfatta det jag vill få ur mej, rädd för hur de ska uppfatta mej. Jag är så rädd för allt just nu. Jag är trasig och rädd. Mest är jag rädd för hur jag själv behandlar människor när jag är i det här tillståndet. Jag är arg, rädd, ledsen, sårad och trasig. Det tar så lång tid att läka, att bli hel. Kan man bli hel efter allt som hänt? Kommer jag någonsin att kunna bli hel?
Jag har inga svar, bara frågor..
It's a fucking mess!!
Det finns så mycket skit som jag vill skriva ur mej just nu, men kan inte på nått sätt få fram formuleringar som passar och gör allt sammanhängande. Allt i mitt huvud är osammanhängande för tillfället.. Allt är totalt kaos och flyger runt. Jag är FÖR trött för att sova och för trött för att vara vaken. Jag vet inte vad jag ska ta mej till eller vart jag ska ta vägen. Jag orkar inte engagera mej i nått. Jag är less på allt och vill bara gräva ner mej :'/