Livet Enligt Mig

De börjar bli bättre nu, jag borde fortfarande släppa vissa saker, men jag börjar våga klättra upp igen. Humöret går i vågor, ångesten går i vågor, depressionen går i vågor. Men jag börjar våga känna efter och leta efter de där som är bra. De finns människor nära som förgyller mitt liv, vissa mer än andra. Men dom finns där och jag börjar våga se dom igen. Den där människan som jag varit hela hösten och hela vintern, de är ju egentligen inte jag. Jag är ju inte hon som stänger in sej på rummet och vägrar komma ut, inte egentligen. Jag är inte hon som går ner sej och faller efter minsta motgång, inte egentligen. Jag är inte hon som jag har varit så länge, inte egentligen. Egentligen är jag hon som är glad och sprallig. Hon som alltid vill hitta på någonting och aldrig kan sitta stilla. Egentligen skiner mitt leende och mina ögon lyser som på ett barn på julafton. Hon är jag egentligen, hon vill jag vara. Hon ska jag bli! De är mitt mål! Jag klättrar mot målet, men jag är rädd. Rädd för att falla tillbaka till den där dystra människan, hon som stänger ute alla och vägrar komma ut själv. Jag har varit henne så länge, de känns tryggt att vara hon. Men hon ska inte lyckas ta över. Jag har varit så nära målet så många gånger. Men så mycket som jg kämpat nu, har jag aldrig kämpat förut. Jag ska lyckas, så är det bara. Jag kommer garanterat falla igen och det kommer säkert ta lång tid innan jag kommit upp och över kanten, men jag ska lyckas!!