I´ll be gone
När alla tankar snurrar och hela livet känns upp och ner, vad gör man då?
Jag vill säga saker, men orden kommer inte ut. Jag vill förklara varför jag är som jag är, men finner ingen förklaring. De finns ett stort svart hål inom mej, men jag vet inte vad som fattas. Jag har försökt fylla det med olika saker, men inget hjälper. Jag försöker fylla de med människor som betyder mycket för mej, men de slutar med att jag blir beroende av dem, vilket i sin tur leder till att jag ställer för höga karv. Detta leder då till att de inte klarar av pressen och drar sej ur. Jag stöter bort de jag förlitar mej mest på. Vet inte om jag gör det av misstag eller om jag gör de med mening, de bara blir så i alla fall. Numera litar jag inte på människor som säger att de vill hjälpa, för jag tar förgivet att de kommer svika, jag innebär för mycket jobb och orsakar bara smärta hos människor. Det är i alla fall så jag ser på saken.
Jag har ständigt känslan av att människor går bakom ryggen på mej, ingen vill egentligen vara med mej, utan är de bara för att vara snäll. Självklart vet jag att de inte är så egentligen, men de är i alla fall så jag känner. Jag har ständigt känslan av att vara ensam och övergiven, trots att jag är omgiven av underbara människor. Jag har ständigt en känsla av att vara i vägen och vara till besvär, trots att människor säger att de gärna umgås med mej.
Jag vet inte var dessa känslor egentligen kommer ifrån från början, men de har funnits där nästan så länge jag kan minnas. En känsla av att aldrig vara tillräckligt duktig på något, bara en medelmotta. Jag har aldrig kunna sätta upp högre mål än att på Godkänt i betyg på uppgifter i skolan, för att jag visste att jag skulle klara godkänt och kanske, men bara kanske, lite mer. Satte jag ett höger betyg och inte klarade de så blev fallet mycket hårdare. Men just nu kan ja inte ens sätta det betyget som mål, för att studierna är så mycket hårdare just nu. jag har gång på gång funderat på att hoppa av skolan, men då har jag ingen aning om vad som händer så därför fortsätter jag att plåga mej igenom detta. Jag är så jävla rädd för framtiden. Allt ansvar, alla krav. Jag gillar inte krav för jag blir så knäck om jag inte klara av det. Jag är så räd för att misslyckas. Minsta lilla grej som går fel är ett stort bakslag för mej. Det finns så mycket jag är rädd för som inte går att förklara. Och jag blir så besviken på mej själv för att jag inte lyckas övervinna mina rädslor. En sån lite grej som att ringa och beställa pizza är svår för mej, och att sen äta upp den där jävla pizzan. Det går hur bra som helst när ja väl sitter där, men känslan av att bli äcklad av sej själv efteråt i stället för att känna att man kan unna sej de nån gång ibland.
Jag kan inte unna mej saker, för jag förbjuder mej själv att uppskatta något som jag klarat av. De finns ju så mycket som jag inte klarat av. Jag får inte vara stolt över mej själv fören jag klarat av allt. Och de är fruktansvärt jobbigt att känna så. De tar så mycket energi att gå runt och vara besviken på sej själv, men när man inte känner att man kan vara stolt över nått.. hur gör man då? Jag vet inte, för jag har inte kommit så långt än.
Jag har kommit väldigt lång med mej själv idag, men fortfarande så är de lång väg kvar innan jag är helt klar med mej själv. I dagsläget är topparna höger än de någonsin varit, men samtidigt så är dalarna djupare är de någonsin varit också. Och ibland vet ja inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har beslutat mej för att jag ska klara av detta, men oftast så känns målen utom räckhåll och vid de tillfällena så tvivlar jag på om de ens är värt att försöka. Jag vill inte ge upp, men samtidigt så vet jag inte ens om de är värt de. Har jag satt upp ett mål som är för svårt att nå? Som är för långt bort? Just nu så känns de så och om jag inte klarar av de nu, så kommer jag att sjunka längre ner än jag någonsin varit i närheten av.
Jag måste verkligen klara av detta, men jag vet bara inte hur. Jag vet inte vilken hjälp jag behöver eller var ja ska få den. Jag vet bara att jag måste klara av det. Annars vet ja inte vad som kommer att hända…