Not a pretty girl
Nu är du här igen, tydligare än du brukar vara. Ändå är det bara jag som ser dej. Du står och gömmer dej i min skugga, kommer fram när det blir mörkt. Allt för att inte synas utåt. Och du är värre än förr. För du hackar inte bara på mej för att jag är jag, nu hackar du på mej för att jag har blivit någon annan oxå. Du står där som en fegis och gömmer dej, skriker fula ord. Skriker dumma saker. Kommer närmare, viskar allt i mitt öra. Jag vet så väl att du inte egentligen finns, att allt du säker bara är lögner och att jag inte egentligen ska lyssna på dej. Så varför gör jag det? Varför lyssnar jag på allt du säger, varför låter jag dej vara verklig för mej? Varför kommer du fram igen när su nästan var borta? Kommer jag någonsin bli av med dej? Och vem är jag om du försvinner? Du har varit med mej i mer än halva mitt liv. Jag minns inte vem jag var innan dej, så hur ska jag klara mej utan dej? Är det därför su kommit fram så stark igen? För att jag inte längre vet vem jag är?
Du har många namn: ångest, oro, rädsla, dåligt samvete. Listan på dina namn kan säkert göras ännu längre oxå.
Att bli mamma är en rejäl omställning, att ha ett annat liv att tänka på. Tänk om jag gjort sådär ist, tänk om jag inte gör rätt, tänk om han går sönder, tänk om jag gör på fel sätt, varför känner jag såhär, varför känner jag inte såhär, är jag en dålig mamma, jag är nog en dålig mamma, jag är definitivt en dålig mamma. Är jag en dålig flickvän, får O göra för mycket, får han för mycket ansvar, han har ju ett jobb oxå, mitt jobb är ju att vara mamma då kan ju inte han komma och ta över det, det är ju mitt iobb. Men jag klara ju inte av det, gör jag fel nu, vad är egentligen rätt, hur gör man. Hur överlever jag detta, hur gör jag för att inte lägga över allt på O. Hur ska jag klara av allt ansvar. Varför är jag inte klar med skolan, jag har ju inget jobb att gå tillbaka till. När ska jag kunna vara mej själv, vem är jag?
Tankarna som snurrar är många, frågorna är många. Allt går på dubbel fart oxå, så jag hinner inte riktigt med. När O kommer hem från jobbet är jag själv helt slut, även om vi inte gjort lått speciellt på hela dagen så är jag ändå helt utmattad. Så får jag dåligt samvete för att jag är så trött och itmattad. O har ju jobbat hela dagen, jag har ju bara varit hemma med L och inte gjort nått. Jag borde ju inte vara trött. Men psykiskt så är jag ändå helt slut. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen...
Jag går på samtal vare-varannan vecka. L brukar få följa med, men han sover oftast. Hon jag pratar med är underbar, hon försöker få mej att inse att jag ställer för höga krav på mej själv. Men de vet jag ju redan att jag gör, för jag har inget att komma med om det inte är perfekt. Det är ju de jag alltid fått höra. eller inte perfekt, men jag kunde alltid göra bättre. Dom sa alltid de, dom som bedömde mej, dömde mej. Jag hade gjort okej, men jag kunde ju göra bättre. " NÄ!! KUNDE JAG DE HADE JAG VÄK FÖR FAAN GJORT BÄTTRE" när ska folk förstå? När ska JAG förstå? När ska jag förstå att jag gör mitt bästa och att det FAKTISKT är bra nog. Det är svårt när du står där bakom mej och konstant säger åt mej att det jag gjort inte är bra nog...
Kommentarer
Trackback