Det är jag som är kär, och du bara leker.
När jag står på Klippan och ser över kanten, då kommer du och tar min hand. Du övertalar mej om att ta några steg bort från kanten. Du övertalar mej om att följa med dej bort. Bort från den där platsen. Bort från sorg, olycka och mörker. Jag börjar känna solen mot mina kinder, känner vinden i håret, känner lyckan i kroppen. Jag är kär! Och nästan lycklig.
Men skenet bedrar, hela min värld radar samman. Min framtidsvision är krossad som om någon kastat stenar på min spegel. Jag är tillbaka på Klippan. Närmare kanten än någonsin. Och det finns ingen som kan ta emot mej om jag faller. Jag känner vinden i håret, men denna gång finns det ingen lycka längre. Jag är fortfarande kär, men du bara leker med mej.