Livet Enligt Mig

Allt börjar om från början igen. Det är jättejobbigt i skolan just nu. Dels för att förra kursen va värdelös och jag kuggade typ allt i den -.- men nu läser jag idrottskursen och tycker att den är jätte spännande och intressant. Problemet är att jag inte känner att jag passar in, de allra flesta är tjejtjejerna och fotbollskillar (generaliserande stereotyper) och jag klarar inte av det just nu. Vet att problemet ligger hos mej och inget ont om dessa människor. Dom är trevliga. När dom väl säger nått till mej, vilket oxå är mitt fel. Jag känner mej obekväm och gör mej osynlig, ingen ser mej och ingen hör mej. De funkar helt okej på lektionerna, då vi har annat att tänka på. Det är luncherna som är värst, speciellt när vi är i Linköping. Lunchsamtalen består till stor del av två saker som jag absolut inte ha nån lust att prata om: vikt och när man ska skaffa barn. Man ska redovisa allt man äter och tänka på hur mycket man stoppar i sej, och de är precis som jag är van... De smalaste och mest tränade tjejerna klagar mest över hur tjocka dom är och vilken ångest de får över att de inte hann med att träna alla 4 ggr denna vecka.... Efter vikten ska man vilja ha barn oxå, helst nyss och man ska berätta för alla hur underbar de skulle vara att vara gravid just precis nu och hur man försöker övertala pojkvännen om det eller så...  I dessa samtal sitter jag bara tyst och tittat åt ett annat håll, men de gör inget. Ingen märker att jag finns där ändå..