Dit ingen blick når..
Äntligen har den släppt, den där känslan av att inte räcka till. Att inte vara bra nog. Jag är inte tillräckligt snygg, jag är inte tillräckligt snäll. Jag städade för lite, gjorde för lite hemma. Hade dåliga kompisar.
Jag kände mej fängslad i mej själv, fick inte göra vad som helst. De var aldrig samma regler men alltid tomma ord om förändring.
Våren präglades av oförklarliga ångestattacker, panik och gråt. Jag Visste inte då att de var på grund av oss.. Vi kvävde varandra så långsamt att vi aldrig märkte det. Sommaren kom och allt blev för mycket, det rann över och du tog första steget för att avbryta det som vi trodde va så fint. Mer ångest, panik och gråt. Jag ville inte förlora de små fina bitar vi hade kvar. men ju mer distans jag fick, desto mer insikt fick jag. Jag kunde se allt de där fina bara försvinna, de var länge sen de försvann. Och det finns ingen anledning att laga något som aldrig kommer bli vad det en gång var. Kärleken som en gång fanns är borta, den är kvävd av alla krav och begär. Av alla brutna löften och förfinade ord.
Nu är sommaren i full blomning och mitt liv har tagit en tvärvändning. Jag trodde aldrig att de skulle vända så fort, men samtidigt så känner jag att jag vore dum om jag inte tog vara på något som får mej att se allt ur ett annat perspektiv. Som får mej att må bra. De vore dumt att kasta bort något som faktiskt har förutsättningarna för att fungera. Att stänga ute någon som betyder så mycket.
Jag tänker inte sitta här och tycka synd om mej själv mer, för det är inte synd om mej. Jag är så mycket starkare än någonsin. Det är synd om den andra parten av denna historia. För det är en trasig människa, som fortfarande har många år kvar innan han vuxit upp. Och lång tid kvar innan han är hel. För min del är de nog faktiskt inte så långt kvar innan jag är hel, så länge jag får läka i min egen takt, och så länge jag slipper människor som försöker skynda på.
Det löser sej till slut! :)
