Livet Enligt Mig

Håll humöret uppe, aa de är lätt att säga. Maske åker på varje dag nu, men faller till golvet med en smäll varje kväll. Krossas mot betongen varje kväll. Vet inte hur många lagningar den kommer klara av. Jag är ständigt på bristningsgränsen och de där förbjuda känns mer och mer lockande varje dag. Det är så nära att jag kan ta på det, men jag måste vara stark. Både för min egen skull och för andras. Jag kan inte förlora detta igen, det går inte. Jag får inte. 

Allt gör så ont, allt faller. Allt jag har byggt upp, all lycka, all glädje.. Borta. All ork.. Borta. Jag vill ta en paus, tänka på mej själv. Men jag vet inte hur jag ska göra det. Det är kaos i min hjärna. 

Jag vill bara gråta, inte göra nått annat. Bara ligga i sängen och gråta. Matdemonerna börjar oxå spöka, dom bråkar med varandra. Den ena säger ät.. Ät allt du ser, så mycket som möjligt och lite till. Den andra säger ät inte, avstå från allt. Du blir fet annars. Det slutar med att jag inte äter alls, tills det går över styr och jag äter allt jag kan se som är ätbart. 

Det finns inga rutiner och ingen tid. Och det finns ingen axel som jag kan luta mej mot. Det finns inget stöd och ingen fast punkt. Det finns ingen som orkar sitta bredvid och trösta och bara lyssna. Allt är för ologiskt för att nån ska förstå. Det finns ingen som kan ge råd eller bara vara. Det finns ingen styrka och inget ljus.. Just nu ser jag bara mörker. Det finns ingen som skulle kunna stå ut med allt kaos som rör sej i mitt huvud just nu. 

Känslor, alla dessa jävla känslor. Dom är för starka, de finns för mycket som jag vill säga. Det finns för mycket känslor och det skapar kaos, jag försöker att inte känna så mycket. Jag försöker vara försiktig, men det går åt helvete. Det går för fort och jag blir åksjuk. Det blir för starkt och jag drar mej tillbaka. Inget får vara seriöst, det accepteras inte av nån. 

Det behöver inte definieras, men jag måste få känna? Och jag vill ha respons.. Men det är för tidigt. För stort och jag är för trasig. 

Jag går inte att laga, det är hopplöst att försöka och allt går bara fel. 

Jag orkar inte leva såhär. Jag vet att allt är mitt fel och det är jag som måste ändra mej. Det är jag och endast jag som kan laga mej, men jag vet fan inte hur man gör. Och ingen kan svara på mina frågor och ingen kan reda ut detta jävla kaos. Jag är förtvivlad och det kommer aldrig att blir bra, någonsin, igen. Det hör kommer vara slutet för mej :'(