Livet Enligt Mig

Det finns en oro inom mej, den lixom gnager i hela mej. mest i magen och i halsen. Det känns som om den försöker ta sej ut, men nått hindrar den. Så den försöker äta upp mej inifrån istället.  Vet inte riktigt vad det handlar om. Stress? Kaos? Ja det mesta faktioskt. Jag är stressad som fan över skolan. Kan inte längta mer till att denna kurs är över. Jag fattar inte ett skit och jag känner mej värdelös på allt. Jag är nära att ge upp varje dag. Jag som varit så glad ett tag nu, men allt roligt kommer väl till ett slut antar jag. 

 

Det är så mycket som snurrar nu, så mycket kännslor.. igen.. varför kan jag inte bara få ta en paus från att känna något? Varför måste jag bli som besatt varje gång jag börjar känna något? Oavsett om det är sorg, rädsla, glädje , lycka eller kärlek. Jag är besatt av kännslor och kan inte släppa dem. Jag försöker på nytt att börja om, men det slutar lika varje gång. Kärleken kommer, lyckan glädjen, sorgen.. känslan av att vara övergiven. Vart tog min förmåga att läsa människor vägen? jag som varit så bra på det. Nu är det helt borta, jag kan inte läsa av nån längre. Jag litar fullständigt på människor, från första början och börjar sedan tvivla på deras ord, deras sätt att vara. För vem kan väl vilja vara med mej av fri vilja? Vem kan väl möjligen bara tycka om mej utan baktanke? 

 

Jag vill starta ett nytt liv, bara sudda ut allt jag gjort tidigare, allt jag blivit utsatt för och allt jag någonsin känt för någon.. Börja om på ruta ett och vara helt blank. Men mitt förflutna hinner ikapp mej, och tankarna börjar snurr igen.. Jag blir efterhängsam och rädd för att ännu en gång bli lämnad där nere på botten utan hjälp att ta mej upp. Det finns en speciell människa som just nu använder mej som en jojo.. utan att ens veta om det egentligen. Drar upp mej till ytan, till splen, till lyckan. För att sen bara skicka ner mej igen till mörkret och kylan på botten. Men denna männoska är inte medveten om något av detta, denna människa har ingen aning om vad jag har gått igenom, vad jag har gjort tidigare. Vilket egentligen vore till en fördel för mej, men nej då. För jag kan inte diskutera mina ångestattacker och humörsvängningar med denna människa. Och jag är rädd för att skrämma bort någon som ändå börjat betyda väldigt mycket för mej om jag börjar göra de. Så jag vill ta avstånd i stället, men de går inte heller. För egnetligen så vill jag inget hellre än att ringa denna människa och bara gråta och säga att jag hatar mitt liv och att jag vill dö. Fast jag egentligen inte vill dö.. jag vill bara inte leva så som jag gör, med all förvirring och allt kaos i huvudet. 

 

Men det slutar som vanligt med att jag stänger in allt i mej själv och går sönder ännu en liten bit. 

 

Jag vill inte leva med denna ångest längre, men om jag tar bort den.. vem är jag då? Ångesten är min bästa vän och värsta fiende. Ångesten är den enda som varit med länge nog för att förstå och veta vad som pågår. Den äter upp mej långsamt, tills jag bar är ett skal.. igen... Jag trodde det var över, men jag börjar misstänka att jag åter igen är den där osäkra dumma lilla tjejen som jag var i tonåren och det skrämmer mej, för jag vet vad jag var kapabel till då, och jag vill inte falla tillbaka. Jag vill vara starkare än så, jag vill inte vara hon igen. 

 

Jag försöker att inte falla tillbaka, för jag vill inte ha fler spår. Jag vill inte se det rinna mer. Men jag är rädd för att det snart går över styr och att jag faktisk faller tillbaka till det igen...