Livet Enligt Mig

Äntligen.. Eller kan man säga det? Ja det kan man.. Äntligen kom gråten. Bröt ihop när jag satt i telefonen. Försöker reda ut mit liv men slussas bara runt. Ingen vill ta på sig det stora ansvaret att försöka hjälpa någon. Vill du ha medicin? Har du någon diagnos? Vill du ha en diagnos? Kan du sammanfatta ditt mående på 3 sekunder i telefon? Tyvärr, vi har ingen plats. Kan du vänta i 1½ månad? Vill du dö? NEJ!!!! Jag vill bara ha lite stöd i vardagen, så jag kan hantera stressen och ångesten. Jag behöver bara lite stöd. 

 

Man måste vara star för att vara sjuk.. Jag skrev ett sms till en vän i dag och sa att jag inte tänker ge upp denna gång, men jag kommer nog inte klara det ändå :/ Jag är inte stark nog för att slussas runt till olika instanser, som jag ändå bara får prata i telefon med. Och jag har inte råd att gå till någon "riktig". Psykiatrin i det här landet är inte den bästa, efter att ha slussats runt i åtta år så har jag rätt att säga det. Efter att ha blivit behandlad som skit de flesta gångerna så har jag rätt att säga det och eftersom jag själv har jobbat innom det så har jag rätt att säga det. Allt känns hopplöst och det känns som om jag måste stå där i dörren med ett trasigt yttre för att dom ska förstå mitt trasiga innre. Om de ens skulle märka nått då... Men jag vill inte, jag vill inte att de ska synas mer på mitt yttre än vad det redan gör. Och jag vill inte ha fler återfall. Jag vill kunna slänga allt och känna mej stolt över det. Jag vill kunna lämna allt bakom mej, men just nu känns det som om allt kämpar emot mej. Och mitt innre krig gör det inte lättare. 

 

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur jag slusats runt och själv valt att avsluta kontakter. Hur jag blivit bemött och vad människor i min omgivning säger om mina tankar och känslor, men det orkar jag inte nu. Det är jag som upplever mina känslor, inte du. Så du kan inte säga till mej att det inte är på riktigt. För det är på riktigt för, för mej är det på riktigt.