Livet Enligt Mig

För någon dag sen tog jag ett väldigt stort steg och plockade fram allt som hade med mitt självskadebeteende att göra och lät min pojkvän slänga allt. Det finns inte längre något kvar. Det kändes så skönt att få bort de, ja har ju bestämt mej för att det är över nu! Men de är inte så lätt som de värkar, ja kämpar fortfarande nästan varje dag för att inte göra det igen, och nu när ja inte längre har kvar sakerna så har ja inte heller längre den "trygghet" som fanns i det. Tryggheten att ja visste att de fanns, ifall att lixom.

Det är jobbigt, det är sjuk jobbigt att veta att sakerna inte längre finns kvar. Jag kommer på mej själv i bland när jag tänker på var sakerna finns och sedan kommer på att de inte finns kvar. Nu måste jag hantera ångesten på något annat sätt och jag vet inte hur. Jag har fortfarande inte kommit på hur.

Det är jobbigt att bryta ett mönster som funnits där så länge att det har utvecklats till ett beroende. och det är svårt att ta sej ur ett beroende. Jag vet inte längre var ja ska ta vägen när ja får ångest. och hur sjukt de än låter så saknar jag mitt beteende. Om ja slutar helt, vem är ja då? Som jag sagt tidigare så är det ju faktiskt en del av min identitet. Och nu saknas lixom en bit. Det är ingen bit jag är stolt över, men ändå. Jag känner mej mer trasig än på länge, men samtidigt mer hel också. Det går inte att sätta något bra ord på det.

Jag försöker hantera mina känslor på andra sätt, men de har inte samma effekt. Detta gör att jag blir rädd att jag kommer börja igen, och att det kommer att bli värre denna gång. Just nu har jag inga ärr som utmärker sej speciellt mycket, man tänker inte på att dom finns där. dom syns inte så väl, jag skäms absolut inte över dom heller. Varför ska jag göra de? De är ju en del av mej som jag står för. Jag är ingen show off som skryter om vad jag gjort, men om nån frågar så svarar jag helt enkelt som det är. Jag försöker inte heller skryta om vad jag gjort här i bloggen utan vill bara göra folk medveten om det. Jag vill visa att det inte är någon hemlighet bara, och de som läser vad jag skriver har ju ändå valt att läsa det oxå, de kan ju inte jag stå för.

Jag försöker klara av att hantera vardagen på ett bra sätt, och att berätta för andra är ett bevis på att jag vet att jag är "sjuk". Jag gör inte detta för att ni ska tycka synd om mej för det är det inte, det är jag som satt mej i situationen vad de gäller mitt beteende. ingen annan bär ansvaret för det och jag har bara mej själv att skylla för att jag är ärrad. Men jag hoppas att jag kan hjälpa andra en dag. Hjälpa dem att inte göra samma misstag som jag gjort. även om jag inte har så mycket att komma med, så har ja ändå varit där, och är fortfarande där själv.