Never Enough
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har en familj som håller ihop, jag har en underbar pojkvän som älskar mej, jag har bra betyg från både grundskolan och gymnasiet och jag lyckades ta mej in på en utbildning på universitet med enbart gymnasiebetygen. Jag har klarat av halva min utbildning redan och klarar av att bo i en egen lägenhet. Men ändå känns inte allt bra... De känns som om nått fattas, jag vet bara inte vad det är. Känslan har alltid funnits där oxå.
Ja vet inte riktigt vad jag ska ta mej till, denna ständiga saknad gör att jag mår väldigt dåligt. Jag får oxå en känsla av att jag aldrig räcker till. Jag är inte tillräckligt bra på de jag gör, ja är inte tillräckligt snygg, jag mår inte tillräckligt bra. Det duger lixom aldrig. jag jämför mej för mycket med andra. ALLA andra är snyggare än mej. ALLA andra är bättre än mej. dett gör att jag känner att ja måste bevisa att jag är bra på nått, men de brukar aldrig sluta bra, för jag är oxå en sån person som aldrig vill skryta. säger nån att de jag gjort är bra så tycker jag att nån annan gjorde det bättre, för jag är rädd att folk ska tycka att jag är egoistisk om jag tar åt mej och tror att jag gjort något bra. de känns som om de sitter nån på min axel och säger åt mej vad ja ska tycka och tänka om folk. Ja vet inte om denna figur är jag själv eller om jag hittat på att det är någon annan. men allt måste ju komma från mej själv ändå? eller hur? för det är ju bara jag som kan se denna figur...
Jag har aldrig känt att jag blivit accepterad för den jag är, inte helt iaf. även detta är förmodligen något som jag inbillat mej. detta är även en av många saker som lett till mitt självskadebeteende, jag har tyckt att jag ändå var så ful så några ärr gjorde väl ingen skillnad... å de visade ju sej att de inte spelade nån roll, för de var ingen som brydde sej om det i alla fall. för under de 7 år som ja faktiskt har lidit av detta beteende så är det först nu som någon verkligen visat på riktigt att det finns folk som bryr sej, visst har jag fått höra att: "du borde sluta" och " tänk på vilka fula ärr du får" i ganska många år nu.. men de är ingen som har visat med någon form av handling att de har brytt sej fören nu.
P är nog den bästa människan jag har mött, han hjälper mej så mycket. men de är så frustrerande att se hur besviken han är när han inte lyckas, hur dåligt han mår över att inte få mej att må bra. Han har lyckats få mej att sluta med självskadningen, men jag vet inte hur länge till det håller. förlåt, men så är det faktiskt. jag kämpar varje dag med att slå bort tankarna på nya sår och hur ja ska göra för att andra inte ska se det. Jag vill så gärna bli fri, men så länge jag känner att jag inte duger som jag är så kommer jag inte heller kunna sluta skada mej själv. den delen av mej måste bort. långt bort. men jag vet inte hur jag ska få bort den. men jag lovar att jag kämpar! och jag kommer fortsätta kämpa tills jag lyckas.
Jag vill oxå tacka alla mina vänner, för även om alla inte visat att de bryr sej på samma sätt som P har visat de, så finns dom ändå i mitt liv och bara det är jag otroligt tacksam för! ♥
För att få lite mer positiv stämning så slänger ja upp lite bilder jag fotadade när ja var på promenad med P en kväll :) Bara jag som får en magisk känsla i hela kroppen av de två sista bilderna? ;P
(alla bilder är ©)
Kommentarer
-DES- säger:
Otroligt fina bilder!
elina säger:
Hej, jag känner som du. Ha det bra.
Sofia Lilja säger:
Trackback