This is my life!
Jag slits mellan de olika delarna som vill ha mig. Den mörka hemska demonen som hotar med att förstöra allt som jag någonsin värderad i mitt liv, minnen, människor, allt. Och den ljusa fina… ja vad är de för nått, det är svårt at identifiera de lilla ljus som försöker få mej på dennes sida, en ängel? En vän? Jag vet inte, men jag vet att de mörka fortfarande är större och starkare även om det krympt betydligt sedan för några år sedan.
Zebraflicka, tigerflicka, emo… ja kalla de vad du vill, men det är en sjukdom som är svår att bota på egen hand. Och jag känner att jag har kört fast rätt rejält nu och om de inte blir någon ändring så ger jag upp. Men samtidigt så har ja så svårt att sätta ord på hur jag mår när jag inte får skriva det, så det är väldigt svårt för mig att försöka få den hjälp jag behöver.
Det finns många som lovat att hjälpa mig så gott de kan, men ja litar inte på människor som säger så, för måna av dessa människor har inte ens försöka på riktigt innan de givit upp och lämnat mej sviken på knä vid deras sida, jag har sett dem gå och vända mig ryggen och varje gång detta har hänt så har jag fallit djupare än någonsin.
Jag litare inte heller på sjukvården, hur många chanser ska de få? Olika landsting, men ingen skillnad på hanteringen. Hur pass sjuk måste man vara innan man får hjälp? Är det inte bättre att förebygga sjukdomen? Tydligen inte enligt den erfarenhet jag har.
Självklart finns det dagar då leendet är relativt äkta, men mer eller mindre varje kväll får jag stå ut med alla tankar om ideal och mål som måste uppnås. Detta skapar allt kaos jag lever i just nu, vilket i sin tur leder till ångesten som kommer när allt blir för mycket. Och jag vet fortfarande inte något bättre sätt att hantera detta än att föra över den psykiska smärtan till fysisk smärta, men detta leder ju i sin tur bara till mer ångest.
Ibland undrar jag dock om jag verkligen vill bli frisk, om jag verkligen vill sluta med allt de där. För de är ju ändå jag. De är ju ändå min identitet. Att vara sådär kluven. Om de försvann, vem är jag då liksom? Vem är Emma då? Jag vet inte, men å andra sidan så vet jag ju inte vem jag är nu heller så vad spelar det egentligen för roll?
Det är få som vet om denna kamp jag har. Och ännu färre som vet att jag har den nästan varje kväll. Jag vet inte riktigt varför jag väljer att berätta det så är öppet som på internet, ja vet egentligen inte varför jag väljer att berätta det alls. Kanske för att jag någonstans tror mig veta att de ändå inte är någon som kommer bry sej om att läsa all denna text. Och om de är någon som gör det så skulle nog inte den ta detta på allvar då jag lägger ut de på min blogg.
Men jag är så less på att behöva gömma vem jag är för att de ska vara så skambelagt att vara sjuk som jag faktiskt anser att jag är. Ja menar hur många gömmer att de har magsjuka eller att de är förkylda? Detta är en sjukdom lika som de, nej värre. Denna sjukdom, lika som många, om inte alla, andra psykiska sjukdomar borde tas på mer allvar än de gör idag och borde uppmärksammas mer än de gör idag. Och på ett annat sätt än i dagens samhälle.
Det är skamligt att vara deprimerad, ändå är det en väldigt vanlig sjukdom bland människor i dagens samhälle. Jag tänker inte skylla detta på något, för de finns många olika anledningar till varför folk är deprimerade. Ja menar bara att vi borde ta de på större allvar istället för att vifta bort det med en ask piller för att sen tro att vi ska slippa se personerna igen.
Det kan drabba vem som helst och om läkarna fortsätter skicka hem oss med en ask piller så kommer dom kanske inte se oss mer heller, men inte på grund av att vi blivit friska, utan på grund av att vi inte längre finns på denna jord.
Jo, jag har läst hela inlägget. Och jag känner igen mig i allt du säger. Läskigt mycket. Speciellt:
"Ibland undrar jag dock om jag verkligen vill bli frisk, om jag verkligen vill sluta med allt de där. För de är ju ändå jag. De är ju ändå min identitet. Att vara sådär kluven. Om de försvann, vem är jag då liksom? Vem är Emma då? Jag vet inte, men å andra sidan så vet jag ju inte vem jag är nu heller så vad spelar det egentligen för roll?"
För övrigt gäller det att vara "in there faces" för att saker ska hända. Oftast, tyvärr.
SV: Jag skäms för att erkänna att jag faktiskt är en aning för trött för att orka läsa allt du skrivit... Men av det jag läste så måste jag säga att du skriver på ett jättebra sätt och det är precis sånt här som behöver komma ut mer. Så många versioner som möjligt behöver helt enkelt komma fram för att folk ska ha en chans att förstå (de som inte kniper ihop ögonen för glatta livet, de finns ju tyvärr de med). Det finns inte något enkelt sätt att beskriva sådant här på och det är mycket som skiljer sig så extremt från person till person. Det är underbart att du vågar dela med dig!
Vad det gäller mina vänner så kan jag lyckligtvis meddela att alla de som skurit sig mår bättre idag och jag är oerhört stolt över dem! Tyvärr har jag även förlorat nära och kära genom självmord, men då på andra sätt... Det är en del i varför jag brinner för det här. Och så ska det erkännas (och även uppdagas i bloggen) att jag också har mått väldigt dåligt i perioder även om jag aldrig just sjkärt mig. Vi är alla människor och ingen kan må bra jämt.
Emma, jag har suttit och läst dina inlägg en stund, och alla de känslor som kommer över mig från texterna skulle lika gärna kunna vara mina egna. Kanske inte i dag, men för några år sedan. Jag vågar påstå att jag vet exakt vilka demoner som besöker dig varje kväll, jag vet exakt hur ångesten lindras av de blödande såren. Jag vet den förnedring och den skam läkare och psykologer får en att känna, att man liksom inte är på riktigt, att man inte är värd mer hjälp än några tabletter. Många gånger önskade jag mig inget hellre än att jag råkade skära mig så djupt att det blev livshotande, det verkade ju vara det som krävdes för att någon ens skulle uppmärksamma en. Jag minns så tydligt hur några killar i min klass, jag kan ha gått i sjuan eller åttan, hur de fick syn på mina sår och viskade med varandra och pekade. Men de sa aldrig något, varken till mig eller någon annan. Jag var inte mer än så, jag var bara hon som skar sig, men vad var några sår på armen? knappast en sjukdom...
Jag vet inte om jag kan säga att jag är frisk nu, för de saker jag använt mig av för att skada mig själv var bland det första jag packade ner i flyttlådan. Men jag har åtminstode inte använt dem på länge. På något märkligt sätt känns det ändå som en trygghet att veta att de finns där, tyvärr. Jag hoppas att jag inte får anledning att använda dem igen, att jag ska slippa falla ner i det mörka bottenlösa hålet igen. Jag har varit på kanten flera gånger, och jag vet att jag kommer att balansera där igen. För det är en del av mig, och även om såren på min hud har bleknat och läkt, så finns det sår innuti mig som nog aldrig kan läka helt. Speciellt ett sår, som jag har döpt till svek, är så djupt att det kan spricka när som helst. För den som inte vet om att det finns där kanske det mest märks som att jag blir sur och tillbakadragen, men vet man om det så kan man förstå att är så mycket mer än bara irritation.
Emma, jag vet att du kämpar för att bli frisk. Och jag vet att det är så svårt att bli det, om man någonsin kan bli det. Men det första steget är att försöka acceptera sig själv för den man är. Även om man kanske inte alltid tycker om den man är och det man gör, så måste man acceptera sig själv för att andra ska kunna acceptera en. Och sedan måste man se till att lära sig leva med sig själv. Man själv är faktiskt den enda man inte kan välja bort i sitt liv. Man måste ocskå lära sig att inte vända sina egna känslor mot någon annan. Det är bara du själv som kan styra ditt liv och dina handlingar, det är bara du själv som kan hjälpa dig själv att bli frisk genom att ta emot den hjälp du blir erbjuden.
Emma, du är en underbar person, och jag vill verkligen lära känna dig! Ta hand om dig och de du har nära dig, de tycker verkligen om dig och vill inte att du ska må dåligt. Hade de inte tyckt om dig hade de lämnat dig för länge sen, eller hur?! Ta hand om dig nu! KRAM
Till Anonym. Sv: De är precis så ja känner, även om man inte använder sig av de man har, så finns de ändå en trygghet i att veta att de finns. men just nu så rasar de för mej. ja trodde jag var redo att göra mej av med de saker ja hade, så jag gjorde de. men nu har ja inte längre kvar tryggheten... men ja har mina nära och kära som hjälper mej, men de blir för mkt för dom oxå.. så ja vet inte hur länge till vissa personer stannar hos mej.. men om du läser detta igen nån gång, och vill lära känna mej, så skicka typ din msn lr nått så kan vi snacka :) Kram
Jag läser och bryr mig om dig och vill verkligen jättegärna prata med dig. Det jag vill veta är bara om du verkligen vill veta vem jag är, eller om det känns bäst för dig att inte veta det på ett tag? För mig spelar det ingen större roll. Vissa tycker det är lättast att bara skriva, andra vill prata "på riktigt" och vi kan prata på msn hur mycket som helst, eller träffas om du vill. Eller mejla för den delen... :D
kram