Stormen
Jag står så nära kanten att minsta vindpust kan få mej att falla, jag greppar i panik efter något som kan få min balans tillbaka. Men det finns inget där. Jag står på toppen av en klippa utan minsta lilla buske eller ens grässtrå att hålla fast i. Stormen närmar sej och jag känner hur hjärtat rusar mer och mer. Ångesten väller in över mej, som vågorna slår mot klippväggen som bryter ytan ett antal meter under mej. Jag ser hur molnen hopar sej och blir svarta. Det enda som snurrar i mitt huvud är - Jag får inte falla. Jag ser demonen i min skugga, jag kan se hur han hånler och hör hur han ger ifrån sej ett sånt där elakt ”skräckfilms-skratt”.
En rysning längst ryggraden och allt hår på kroppen reser sej. Den första vindpusten skakar om mej och ja känner paniken krypa i kroppen, den börjar i tårna och fortsätter upp längst benen och sen stannar den i magen som ett stort svart hål. Nästa vindpust kommer och benen håller snart inte upp mej mer. -En vindpust till och jag faller. Det känns som om jag flyger, men snart inser jag att det är vinden som tagit mej med på en resa. En resa som känns så underbart bra att jag inte vill tänka på hur den kommer att sluta. Men jag vet, jag vet att vinden inte orkar bära mej. Vinden kommer att släppa mej och då faller jag, då faller jag tillbaka till det där mörka djupa som håller mej så hårt när jag väl kommer dit.
Vinden avtar och jag känner hur jag faller hejdlöst ner mot vattnet. Det svider igenom hela kroppen när jag slår mot vatten ytan, men väl under ytan blir kroppen helt lugn igen. Här hör jag hemma, det är så de känns i hela kroppen… Förutom i magen, i magen finns det där stora svarta hålet kvar, de där som blir större och större ju närmare botten jag kommer.
Jag var på väg upp, och det svarta hålet var näst intill obefintligt. Men sen kom stormen, den storm som fick ner mej till botten igen. Nu är jag fast i demonens klor igen i hans mörka grotta nere på botten. Men ja ska kämpa, ja ska ta mej lös. Jag har lyckats förr. Men ju högre upp jag kommer, desto svårare blir fallen. Klara jag verkligen av det? Orkar jag verkligen upp igen efter detta?
De här bakslaget har tagit hårt på mej, och de kommer nog att ta tid innan jag vågar börja klättra igen mot den där höjden.
Jag har ingen aning om vad som hänt dig nu sen ditt förra inlägg, men jag är övertygad om att du inte kan ha fallit så djupt att du inte skulle kunnata dig upp igen, du har ju gjort det förrut och du var så stolt över dig själv då, det märktes i din text. Det är bara du själv som kan välja om du vill må bra eller dåligt framöver, om du vill låta motgångarna trycka ner dig. Ingen annan än du själv kan göra något åt det, det komer inte komma någon prins och rädda dig på sin vita häst, så grym är världen.
För varje gång du klättrar upp kommer du komma längre än sist. Visst är det längre att falla, men för varje gång är risken att du faller hela vägen ner mindre. Det är som att man fäster livlinor lite då och då. Du kommer komma upp till slut.
Hösten är en årstid som man väldigt lätt känner sig nere. Sommaren är förbi, den tid på året då det är lättast att leva, men man måste helt enkelt se till att göra även denna årstid till något bra. Ta vara på varje dag, tänd ljus och se en mysig film, läs en bok, skapa något. Planera något för en lång tid fram över så man har något att se fram emot. Sysselsätt dig på något sätt, träna, gå promenader, ta pianolektioner. Ha fasta aktiviteter även om det kan ta emot i början.
Du komer klara det Emma, det är jag övertygad om. Och som sagt, ingen annan kan göra det åt dig, du väljer helt själv!