Som ett löv om hösten
Löven faller från träden. Men inte som stenar, de svävar lätt och landar mjukt. De är vana att falla, de gör de varje år.
Första gången man faller är de läskigt, men oxå lite skönt. Känslan av fritt fall, känslan av att bara flyga. Men man blir snart påmind om den hårda botten som finns i slutet av fallet.
Ju mer man faller desto mer vänjer man sig av de. Själva fallet blir inte läskigt, höjde spelar ingen roll och känslan av fritt fall blir inte lika spännande längre. Men slaget mot botten är alltid lika hårt. Och det gör alltid lika ont att resa sej igen.
Jag önskar att de kunde vara lite mer som ett lövs fall. När man tillslut erkänner att de inte håller längre, då släpper man taget och svävar med mjuka rörelser. Landar mjukt. För att sen komma tillbaka igen som ett nytt löv.
Då skulle jag inte vara lika rädd för att nå botten. Då skulle de inte vara lika svårt att resa sig igen.
Just nu är jag ett grönt löv, mitt ibland alla röda och gula löv. Men det kommer en dag då även jag blir ett gult eller rött löv. Hösten är här och vintern är på väg med storm steg.
När vintermörkret är här, då är de försent att lära sig att sväva.
Eller så förblir du det gröna lövet :):)