Livet Enligt Mig

Ja kan inte hjälpa det, men i bland så saknar jag den skadade, trasiga, vilsna lilla flickan som ja en gång i tiden var. det är snart 4 år sen jag var den jag är på bilden, just den där lilla flickan. Nu är ja inte längre en liten flicka, snart får jag inte längre kallas för tonåring heller. nu är jag en ung vuxen och då måste man ta ansvar för sej själv.

även om högstadiet var den värsta tiden i mitt liv, så längtar jag tbx dit. då fick jag vara den där lilla flickan, för då visste man inte så mkt om livet, och man trodde på alla som sa att det löser sej, lr att de bara var en fas man gick igenom, för att det skedde förändringar i kroppen och då fick man må som jag gjorde.

det får man inte längre när man är "ung vuxen" för då ska man ta ansvar för sej själv. men om sanningen ska fram så är jag fortfarande den där lilla flicka. gon sitter i mej hela dagarna och kämpar för att få komma ut och bara skrika och visa sej. men jag tillåter inte det, hon får inte komma fram förren skuggorna av mörkret kastas över rummet och jag låter masken falla till golvet.

den där masken som alla ser på dagarna, de där leendet som alla ser, den där glada tjejen som snart fyller 20. den masken träffar golvet så hår att den nästan spricker, när jag tillåter den att falla. när mörkret har lagt sej över rummet, och när natten med alla faror visar sej, först då låter jag masken falla. det är då jag är mest rädd för mej själv och mina demoner.

demonerna äter fortfarande på mej, jag är fortfarande en zebraflicka, ränderna har fortfarande inte fått chansen att blekna. trotts att jag vill de, trotts att jag gjort allt jag kunna för att bli bra. jag kan inte göra mer nu, jag kan inte kämpa hårdare än jag klarar av, ja har sökt min hjälp, ansvaret ligger inte längre hos mej.

trotts allt detta är jag ändå glad att de har hänt, trotts att det betyder att jag i bland sitter i mitt rum när mörkret fallit och hatar mej själv för den jag är. trotts alla misstag jag gjort, om och om igen är jag ändå glad att jag är jag. att jag fortfarande är här är ett bevis på att jag fortfarande är stark nog att kämpa emot de sjuka inom mej.

jag vet att allt en dag kommer bli bra, det är det som gör att jag orkar fortsätta kämpa. och när den dagen kommer så kommer jag att vara så mycket starkare. jag kommer den dagen vara glad för allt som hänt och allt som jag gått igenom, för ja kommer då att veta att denna erfarenhet har format den jag är och gjort mej så mycket starkare än andra.

jag vet oxå att jag den dagen kommer att tacka alla människor som varit inblandade i mitt liv, de gör jag redan nu. jag kommer tacka de få som stått vid min sida i vått och torrt. jag kommer att tacka alla som stått ut med mej och mina ständiga skiftningar. och jag kommer definitivt att tacka alla som gjort mitt liv till ett helvete för mej, för det är trotts allt deras förtjänst att jag är den jag är i dag. För det som inte dödar dej, gör dej starkare.