Love you till the end
nu tänker jag för mkt igen...
ja lixom saknar tider med människor som jag aldrig kmr få tbx, varken tiderna eller människorna :/
jag saknar (tro de eller ej) högstadiet, sommarloven då, alla människor som fanns för mej då... dom flesta är helt borta och de få som är kvar är på väg bort känns det som. i bland ser man nån på stan, lr bara en bil då någon som betyde extra mkt och då känns det väldigt tomt. hur mkt ja än vill så kan ja inte få tbx tiden. visst visst, ja gillar, eller till och med älskar de vänner jag har i dag oxå.
det finns vissa jag saknar mer än andra, vissa som alltid kmr finnas i mitt hjärta fast de inte finns i mitt liv, ja vet att just dessa personer aldrig kmr se detta och därför aldrig kmr få veta hur mkt jag egentligen saknar dem, men å andra sidan så kanske ja ändå mår bäst av att bara ha minnen av dem även om det gör ont. ja ser dem i bland och undrar hur mitt liv hade sett ut om de hade funnits kvar, vissa har ju ändå på ett sätt räddat mitt liv, fast de inte vet de.... undra hur de skulle reagera om de visste hur mkt dom betyder för mej??
man tänker alldeles för mkt i bland (ja gör de alldeles för ofta) men de får man göra i bland. hur skulle man annars klara sej om man inte tittar i sitt hjärta och tar fram minnen i bland??