Livet Enligt Mig

Jag står så nära kanten att minsta vindpust kan få mej att falla, jag greppar i panik efter något som kan få min balans tillbaka. Men det finns inget där. Jag står på toppen av en klippa utan minsta lilla buske eller ens grässtrå att hålla fast i. Stormen närmar sej och jag känner hur hjärtat rusar mer och mer. Ångesten väller in över mej, som vågorna slår mot klippväggen som bryter ytan ett antal meter under mej. Jag ser hur molnen hopar sej och blir svarta. Det enda som snurrar i mitt huvud är - Jag får inte falla. Jag ser demonen i min skugga, jag kan se hur han hånler och hör hur han ger ifrån sej ett sånt där elakt ”skräckfilms-skratt”.

En rysning längst ryggraden och allt hår på kroppen reser sej. Den första vindpusten skakar om mej och ja känner paniken krypa i kroppen, den börjar i tårna och fortsätter upp längst benen och sen stannar den i magen som ett stort svart hål. Nästa vindpust kommer och benen håller snart inte upp mej mer.   -En vindpust till och jag faller.  Det känns som om jag flyger, men snart inser jag att det är vinden som tagit mej med på en resa. En resa som känns så underbart bra att jag inte vill tänka på hur den kommer att sluta. Men jag vet, jag vet att vinden inte orkar bära mej. Vinden kommer att släppa mej och då faller jag, då faller jag tillbaka till det där mörka djupa som håller mej så hårt när jag väl kommer dit.

Vinden avtar och jag känner hur jag faller hejdlöst ner mot vattnet. Det svider igenom hela kroppen när jag slår mot vatten ytan, men väl under ytan blir kroppen helt lugn igen. Här hör jag hemma, det är så de känns i hela kroppen… Förutom i magen, i magen finns det där stora svarta hålet kvar, de där som blir större och större ju närmare botten jag kommer.

Jag var på väg upp, och det svarta hålet var näst intill obefintligt. Men sen kom stormen, den storm som fick ner mej till botten igen. Nu är jag fast i demonens klor igen i hans mörka grotta nere på botten. Men ja ska kämpa, ja ska ta mej lös. Jag har lyckats förr. Men ju högre upp jag kommer, desto svårare blir fallen. Klara jag verkligen av det? Orkar jag verkligen upp igen efter detta?

De här bakslaget har tagit hårt på mej, och de kommer nog att ta tid innan jag vågar börja klättra igen mot den där höjden.

Nu var det väldigt länge sedan ja uppdaterade, och mycket har hänt sedan sist.

Den där negativa jäveln finns fortfarande kvar och trycker ner mej mer eller mindre varje dag, men det har blivit lättare att skjuta undan alla ord. Detta beror på att jag har träffat två människor i sommar som betyder väldigt mycket för mej. Den första träffade jag på vårkanten, hon kom som en lugnande svepning in över mitt liv. Min älskade ”Lillasyster”. Vi hjälper varandra på livets krokiga stigar och tar emot varandra om den ena skulle falla. Vi är så sjukt lika så man skulle kunna tro att vi dela på samma hjärna. Du är några år yngre än mej och jag känner igen mej själv i dej så sjukt mycket. Och jag har något att berätta för dej: Livet blir bara bättre åren, det gäller bara att göra rätt val :) Och det vet jag att du klarar av, ett felval är inte heller världens undergång, kom ihåg de :)

Jag har själv gjort några val i sommar som gjort att jag vuxit mycket i mej själv. Jag valde att ta jobbet på rättspsyk i sundsvall, det va ett klokt val av mej. För nu vet jag att jag klarar av något som ja förr trodde var omöjligt. Ja hade dessutom helt underbara arbetskamrater som gjorde allt mycket lättare. Jag har även valt att lämna några männiksor bakom mej, människor som ändå bara tryckte ner mej och fick mej att känna mej värdelös. Jag förstår inte nu hur ja kunnat tillåta dem att göra detta mot mej eftersom jag var medveten om vad de höll på med. Detta var människor som inte tillät mej att vara mej själv.

Lite senare in på sommaren så träffade jag en människa som fått mej att inse att livet faktiskt inte behöver vara så illa som jag alltid trott. Denna människa vet antagligen inte om detta och kommer anagligen inte heller att läsa detta inlägg. Men denna människa har fått mej att inse att ja faktiskt inte är så komplicerad som ja alltid trott, i alla fall inte fullt så mycket som jag alltid inbillat mej. Denna människa ser mej som mej och inte som en massa kvar på uppmärksamhet, i alla fall om ja uppfattat allt rätt. Denna människa har även fått mej att förstå att jag faktiskt inte behöver de åtgärder ja använt för att lindra min ångest. Hela sommaren har gått utan att jag ens haft en tanke på att göra något sådant och i går fick jag äntligen tillräckligt med mod för att göra mej av med alla redskap på egenhand.

Jag sak klara detta nu, jag ska inte falla tillbaka igen. Och så länge jag har alla underbara människor i min omgivning så kommer jag att klara av detta. Jag är starkare nu, jag är stark nu! Jag har vilja och jag MÅR faktiskt ganska bra nu! Jag har provsmakat på lyckan och vill bara ha mer, jag är trött på alla skuggor och allt mörker. Jag har känt solens strålar och vill inte tillbaka till de kalla mörker som ja så länge gömt mej i. Jag ska ut i solen och visa hur stolt jag är över att jag är jag. Jag kastar maken till marken och visar mitt rätta jag. för första gången på väldigt många år visar jag ett äkta leende igen. Den här gången ska ingen krossa mej igen. Jag är för stark för att låta mej tryckas ner igen. Inte ens den där negativa jäveln ska få ta så mycket plats som den gjort igen.

Vad gör man när ens inre röst säger att man inte duger till något, att alla förtjänar bättre än att umgås med mej? Vad gör man när ens negativa sida har övertaget?

De känns som om jag bråkar med en spegelbild fast det inte finns någon spegel. Orden ful, äcklig, värdelös ekar i mitt huvud. De studsar mot mitt skallben om och om igen, de anstränger sej inte ens för att hitta en väg ut, och inom mej sitter den där negativa jäveln och bara hånskrattar åt mej. Hon skrattar åt min desperata försök att få bort dessa ord ur mitt huvud, hon skrattar åt att jag plågas.

Den där negativa jäveln ser ut precis som mej, ingen skulle se skillnad på mej och henne om vi stod bredvid varandra. Men de är ju inte så konstigt, för de är ju jag som är hon.. eller hon som är jag..? Jag har ingen aning, vi är båda samma i alla fall och kommer alltid att vara det också.

Jag önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarna och allt skulle bli bra. Jag önskar att de skulle vara sant som alla säger, att de bara är att glömma och gå vidare. Men hur ska jag kunna glömma de som sårar mej, om de är jag som sårar mej?

Alla mina problem, alla stunder så jag mår dåligt. Allt de handlar om mej, ingen annan, bara mej. Att min negativa jävel inte tillåter mej att må bra. Om jag mår riktigt bra en dag, så får ja tillbaka tusen gånger värre av den där jäveln en annan dag i stället.

Det spelar ingen roll hur många gånger någon säger att jag visst är bra och att jag visst duger, för den där jäveln raderar de ändå ur min hjärna när de är sagt. Jag får inte veta, jag får inte känna, jag får inte vara. Jag ska sakta tyna bort och försvinna. Ingen kommer märka, visst? Nej ingen kommer märka. Ingen kommer bry sej.

Dessa tankar och ord snurrar i mitt huvud nästan dagligen och de krävs mycket energi från mej att skjuta undan dem, vissa dagar klarar ja bara inte av att trycka bort den där jäveln. De dagarna faller jag mot botten igen. De dagarna bryter jag ihop. De dagarna ligger jag bara i sängen med gråten som enda sällskap. De dagarna kommer allt för ofta nu igen.

När alla tankar snurrar och hela livet känns upp och ner, vad gör man då?

Jag vill säga saker, men orden kommer inte ut. Jag vill förklara varför jag är som jag är, men finner ingen förklaring. De finns ett stort svart hål inom mej, men jag vet inte vad som fattas. Jag har försökt fylla det med olika saker, men inget hjälper. Jag försöker fylla de med människor som betyder mycket för mej, men de slutar med att jag blir beroende av dem, vilket i sin tur leder till att jag ställer för höga karv. Detta leder då till att de inte klarar av pressen och drar sej ur. Jag stöter bort de jag förlitar mej mest på. Vet inte om jag gör det av misstag eller om jag gör de med mening, de bara blir så i alla fall. Numera litar jag inte på människor som säger att de vill hjälpa, för jag tar förgivet att de kommer svika, jag innebär för mycket jobb och orsakar bara smärta hos människor. Det är i alla fall så jag ser på saken.

Jag har ständigt känslan av att människor går bakom ryggen på mej, ingen vill egentligen vara med mej, utan är de bara för att vara snäll. Självklart vet jag att de inte är så egentligen, men de är i alla fall så jag känner. Jag har ständigt känslan av att vara ensam och övergiven, trots att jag är omgiven av underbara människor. Jag har ständigt en känsla av att vara i vägen och vara till besvär, trots att människor säger att de gärna umgås med mej.

Jag vet inte var dessa känslor egentligen kommer ifrån från början, men de har funnits där nästan så länge jag kan minnas. En känsla av att aldrig vara tillräckligt duktig på något, bara en medelmotta. Jag har aldrig kunna sätta upp högre mål än att på Godkänt i betyg på uppgifter i skolan, för att jag visste att jag skulle klara godkänt och kanske, men bara kanske, lite mer. Satte jag ett höger betyg och inte klarade de så blev fallet mycket hårdare. Men just nu kan ja inte ens sätta det betyget som mål, för att studierna är så mycket hårdare just nu. jag har gång på gång funderat på att hoppa av skolan, men då har jag ingen aning om vad som händer så därför fortsätter jag att plåga mej igenom detta. Jag är så jävla rädd för framtiden.  Allt ansvar, alla krav. Jag gillar inte krav för jag blir så knäck om jag inte klara av det. Jag är så räd för att misslyckas. Minsta lilla grej som går fel är ett stort bakslag för mej. Det finns så mycket jag är rädd för som inte går att förklara. Och jag blir så besviken på mej själv för att jag inte lyckas övervinna mina rädslor. En sån lite grej som att ringa och beställa pizza är svår för mej, och att sen äta upp den där jävla pizzan. Det går hur bra som helst när ja väl sitter där, men känslan av att bli äcklad av sej själv efteråt i stället för att känna att man kan unna sej de nån gång ibland.

Jag kan inte unna mej saker, för jag förbjuder mej själv att uppskatta något som jag klarat av. De finns ju så mycket som jag inte klarat av. Jag får inte vara stolt över mej själv fören jag klarat av allt. Och de är fruktansvärt jobbigt att känna så. De tar så mycket energi att gå runt och vara besviken på sej själv, men när man inte känner att man kan vara stolt över nått.. hur gör man då? Jag vet inte, för jag har inte kommit så långt än.

Jag har kommit väldigt lång med mej själv idag, men fortfarande så är de lång väg kvar innan jag är helt klar med mej själv. I dagsläget är topparna höger än de någonsin varit, men samtidigt så är dalarna djupare är de någonsin varit också. Och ibland vet ja inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har beslutat mej för att jag ska klara av detta, men oftast så känns målen utom räckhåll och vid de tillfällena så tvivlar jag på om de ens är värt att försöka. Jag vill inte ge upp, men samtidigt så vet jag inte ens om de är värt de. Har jag satt upp ett mål som är för svårt att nå? Som är för långt bort? Just nu så känns de så och om jag inte klarar av de nu, så kommer jag att sjunka längre ner än jag någonsin varit i närheten av.

Jag måste verkligen klara av detta, men jag vet bara inte hur. Jag vet inte vilken hjälp jag behöver eller var ja ska få den. Jag vet bara att jag måste klara av det. Annars vet ja inte vad som kommer att hända…

Jag slits mellan de olika delarna som vill ha mig. Den mörka hemska demonen som hotar med att förstöra allt som jag någonsin värderad i mitt liv, minnen, människor, allt. Och den ljusa fina… ja vad är de för nått, det är svårt at identifiera de lilla ljus som försöker få mej på dennes sida, en ängel? En vän? Jag vet inte, men jag vet att de mörka fortfarande är större och starkare även om det krympt betydligt sedan för några år sedan.

Zebraflicka, tigerflicka, emo… ja kalla de vad du vill, men det är en sjukdom som är svår att bota på egen hand. Och jag känner att jag har kört fast rätt rejält nu och om de inte blir någon ändring så ger jag upp. Men samtidigt så har ja så svårt att sätta ord på hur jag mår när jag inte får skriva det, så det är väldigt svårt för mig att försöka få den hjälp jag behöver.

Det finns många som lovat att hjälpa mig så gott de kan, men ja litar inte på människor som säger så, för måna av dessa människor har inte ens försöka på riktigt innan de givit upp och lämnat mej sviken på knä vid deras sida, jag har sett dem gå och vända mig ryggen och varje gång detta har hänt så har jag fallit djupare än någonsin.

Jag litare inte heller på sjukvården, hur många chanser ska de få? Olika landsting, men ingen skillnad på hanteringen. Hur pass sjuk måste man vara innan man får hjälp? Är det inte bättre att förebygga sjukdomen? Tydligen inte enligt den erfarenhet jag har.

Självklart finns det dagar då leendet är relativt äkta, men mer eller mindre varje kväll får jag stå ut med alla tankar om ideal och mål som måste uppnås. Detta skapar allt kaos jag lever i just nu, vilket i sin tur leder till ångesten som kommer när allt blir för mycket. Och jag vet fortfarande inte något bättre sätt att hantera detta än att föra över den psykiska smärtan till fysisk smärta, men detta leder ju i sin tur bara till mer ångest.

Ibland undrar jag dock om jag verkligen vill bli frisk, om jag verkligen vill sluta med allt de där. För de är ju ändå jag. De är ju ändå min identitet. Att vara sådär kluven. Om de försvann, vem är jag då liksom? Vem är Emma då? Jag vet inte, men å andra sidan så vet jag ju inte vem jag är nu heller så vad spelar det egentligen för roll?

Det är få som vet om denna kamp jag har. Och ännu färre som vet att jag har den nästan varje kväll. Jag vet inte riktigt varför jag väljer att berätta det så är öppet som på internet, ja vet egentligen inte varför jag väljer att berätta det alls. Kanske för att jag någonstans tror mig veta att de ändå inte är någon som kommer bry sej om att läsa all denna text. Och om de är någon som gör det så skulle nog inte den ta detta på allvar då jag lägger ut de på min blogg.

Men jag är så less på att behöva gömma vem jag är för att de ska vara så skambelagt att vara sjuk som jag faktiskt anser att jag är. Ja menar hur många gömmer att de har magsjuka eller att de är förkylda? Detta är en sjukdom lika som de, nej värre. Denna sjukdom, lika som många, om inte alla, andra psykiska sjukdomar borde tas på mer allvar än de gör idag och borde uppmärksammas mer än de gör idag. Och på ett annat sätt än i dagens samhälle.

Det är skamligt att vara deprimerad, ändå är det en väldigt vanlig sjukdom bland människor i dagens samhälle. Jag tänker inte skylla detta på något, för de finns många olika anledningar till varför folk är deprimerade. Ja menar bara att vi borde ta de på större allvar istället för att vifta bort det med en ask piller för att sen tro att vi ska slippa se personerna igen.

Det kan drabba vem som helst och om läkarna fortsätter skicka hem oss med en ask piller så kommer dom kanske inte se oss mer heller, men inte på grund av att vi blivit friska, utan på grund av att vi inte längre finns på denna jord.

Jag saknar Kärleken.

Känslan av att någon tycker om en lite mer än alla andra.

Känslan av att tycka om någon lite mer än alla andra.

Den känslan fanns här nyss, men nu är de borta.

Jag saknar någon att mysa med.

Någon man kan ringa mitt i natten bara för att man saknar rösten av personen.

Någon som inte bryr sej om man har smink eller inte,

utan tycker att man är lika fin i alla fall.

Någon som tröstar om gråter.

Någon som kan få en att skratta.

Någon som betyder lite mer än alla andra.

Denna någon fanns här nyss,

men nu är han borta.

Jag har kommit över dej,

känslan av att tycka om dej lite mer än alla andra är borta.

Känslan av att du tycker om mej lite mer än alla andra är borta.

Jag saknar dej, självklart.

Jag älskar dej för evigt, självklart.

Men jag är inte länger kär i dej och de känns också jävligt skönt faktiskt.

Du kommer alltid vara min bästa vän,

du kommer alltid vara den ja kommer ringa mitt i natten om de hänt nått,

vare sej du vill det eller inte.

Men jag är inte längre kär i dej.

och det är jag nu glad över.

Jag behöver inte längre gå och hoppas,

hoppas på att du ska ändra dej.

Jag ska i stället ge mej ut för att söka efter kärlek på annat håll.

Ja kan inte hjälpa det, men i bland så saknar jag den skadade, trasiga, vilsna lilla flickan som ja en gång i tiden var. det är snart 4 år sen jag var den jag är på bilden, just den där lilla flickan. Nu är ja inte längre en liten flicka, snart får jag inte längre kallas för tonåring heller. nu är jag en ung vuxen och då måste man ta ansvar för sej själv.

även om högstadiet var den värsta tiden i mitt liv, så längtar jag tbx dit. då fick jag vara den där lilla flickan, för då visste man inte så mkt om livet, och man trodde på alla som sa att det löser sej, lr att de bara var en fas man gick igenom, för att det skedde förändringar i kroppen och då fick man må som jag gjorde.

det får man inte längre när man är "ung vuxen" för då ska man ta ansvar för sej själv. men om sanningen ska fram så är jag fortfarande den där lilla flicka. gon sitter i mej hela dagarna och kämpar för att få komma ut och bara skrika och visa sej. men jag tillåter inte det, hon får inte komma fram förren skuggorna av mörkret kastas över rummet och jag låter masken falla till golvet.

den där masken som alla ser på dagarna, de där leendet som alla ser, den där glada tjejen som snart fyller 20. den masken träffar golvet så hår att den nästan spricker, när jag tillåter den att falla. när mörkret har lagt sej över rummet, och när natten med alla faror visar sej, först då låter jag masken falla. det är då jag är mest rädd för mej själv och mina demoner.

demonerna äter fortfarande på mej, jag är fortfarande en zebraflicka, ränderna har fortfarande inte fått chansen att blekna. trotts att jag vill de, trotts att jag gjort allt jag kunna för att bli bra. jag kan inte göra mer nu, jag kan inte kämpa hårdare än jag klarar av, ja har sökt min hjälp, ansvaret ligger inte längre hos mej.

trotts allt detta är jag ändå glad att de har hänt, trotts att det betyder att jag i bland sitter i mitt rum när mörkret fallit och hatar mej själv för den jag är. trotts alla misstag jag gjort, om och om igen är jag ändå glad att jag är jag. att jag fortfarande är här är ett bevis på att jag fortfarande är stark nog att kämpa emot de sjuka inom mej.

jag vet att allt en dag kommer bli bra, det är det som gör att jag orkar fortsätta kämpa. och när den dagen kommer så kommer jag att vara så mycket starkare. jag kommer den dagen vara glad för allt som hänt och allt som jag gått igenom, för ja kommer då att veta att denna erfarenhet har format den jag är och gjort mej så mycket starkare än andra.

jag vet oxå att jag den dagen kommer att tacka alla människor som varit inblandade i mitt liv, de gör jag redan nu. jag kommer tacka de få som stått vid min sida i vått och torrt. jag kommer att tacka alla som stått ut med mej och mina ständiga skiftningar. och jag kommer definitivt att tacka alla som gjort mitt liv till ett helvete för mej, för det är trotts allt deras förtjänst att jag är den jag är i dag. För det som inte dödar dej, gör dej starkare.

Jag faller ner mot djupet igen, precis när jag nått ytan så faller jag igen.

Jag fick en glimt av solskenet som finns där uppe,

men faller nu snabbt ner igen.

Ner i det mörka djupet, ner dit där mörkret härskar,

ner dit där demonerna gömmer sej i varje skugga.

De river och sliter i mina armar och ben, de river och sliter i min själ.

De skriker i mina öron. jag är döv. jag är blind.

De har klöst ut mina ögon.

De säger att jag aldrig mer ska få se godhet.

Att jag får precis de jag förtjänar.

Ingen kan rädda mej nu, ja får precis de jag förtjänar.